Salamana Pamācības 7
1 Mans bērns, sargi manus vārdus un glabā pie sevis manu mācību.
Min son, behåll min ord, och göm min bud när dig.
2 Sargi manu pamācīšanu, tad tu dzīvosi, un manu mācību kā savu acu raugu.
Behåll min bud, så får du lefva, och min lag såsom din ögnasten.
3 Sien to ap saviem pirkstiem, ieraksti to savas sirds galdiņā.
Bind dem på din finger, skrif dem pådins hjertas taflo.
4 Saki uz gudrību: Tu esi mana māsa! un atzīšanu sauc par savu radinieci,
Säg till vishetena: Du äst min syster, och kalla klokhetena dina fränko;
5 Ka tu sevi pasargi no svešas sievas, no svešinieces ar mīkstiem vārdiem.
Att du bevarad varder för en främmande qvinno, för ens annars, som slät ord gifver.
6 Jo es skatījos pa sava nama logu, caur saviem skadriņiem,
Ty i fenstret på mitt hus såg jag ut genom gallret;
7 Un redzēju nejēgu vidū un ieraudzīju starp zēniem neprātīgu jaunekli.
Och såg ibland de fåkunniga, och vardt varse ibland barn en galen yngling.
8 Tas gāja pa ielu ap nama stūri, staigāja pa viņas nama ceļu,
Den gick på gatone utmed ett hörn, och trädde in uppå vägen åt hennes hus;
9 Pavakarē, krēslā, nakts vidū un tumsā.
I skymningene, om aftonen af dagenom, då det natt vardt, och mörkt var;
10 Un redzi, viņu sastapa sieva, maukas apģērbā un viltu sirdī.
Och si, der mötte honom en qvinna, i skökoklädnad, listig;
11 Šī bija trakule un palaidne, viņas kājas nemetās mājā;
Vildsinnad och ostyrig, så att hennes fötter icke kunde blifva i sitt hus;
12 Te viņa ārā, te uz ielām un glūn aiz visiem stūriem.
Nu är hon ute, nu på gatone, och vaktar vid all hörn.
13 Un tā viņu apkampa un skūpstīja kā bezkauņa un uz to sacīja:
Hon tog honom fatt, och kysste honom utan skam, och sade till honom:
14 „Pateicības upuri man bija jānes; šodien es savu solījumu esmu pildījusi.
Jag hafver i dag betalat tackoffer för mig, och mitt löfte.
15 Tādēļ esmu izgājusi tev pretī, tavu vaigu meklēt un tevi esmu atradusi.
Derföre är jag utgången till att möta dig, till att söka ditt ansigte bittida, och hafver funnit dig.
16 Ar apsegiem esmu klājusi savu gultu, ar strīpainiem Ēģiptes palagiem.
Jag hafver skönliga tillpyntat min säng, med brokot täcken utur Egypten;
17 Savu gultu esmu izkvēpinājusi ar mirrēm, alvejām un kanēli;
Jag hafver bestänkt min sängekammar med myrrham, aloes och kanel.
18 Nāc, lai izbaudām kārības līdz rītam, lai izpriecājamies mīlestībā;
Kom, låt oss bola allt intill morgonen, och låt oss älskog sköta.
19 Jo vīrs nav mājās, viņš aizgājis tālā ceļā,
Ty mannen är icke hemma; han är bortfaren långväga.
20 Viņš naudas maku ņēmis līdz, tik uz svētkiem vēl pārnāks mājās.“
Han hafver tagit penningasäcken med sig; han skall först hemkomma till högtidsdagen.
21 Viņa to pierunāja ar savu vārdu drūzmu, ar savu mīksto mēli tā viņu aizrāva.
Hon talade för honom med mång ord, och fick honom in med sin släta mun.
22 Uz reizi tas viņai gāja pakaļ, kā vērsis iet pie kaušanas un kā nelietis, saistīts uz sodu,
Han går straxt in med henne, såsom en oxe till att slagtas ledd varder, och såsom till en fjetter, der man de dårar med näpser;
23 Kamēr bulta viņa aknas pāršķeļ; tā putns skrien sprostā un nezin, ka tas pret viņa dzīvību.
Tilldess hon med enom pil skjuter honom igenom lefrena, och såsom en fogel skyndar sig till snarona, och vet icke att det gäller honom om lifvet.
24 Nu tad, bērni, klausiet mani, un ņemiet vērā manas mutes vārdus.
Så hörer mig nu, min barn, och märker uppå mins muns tal.
25 Lai tava sirds nenomaldās uz viņas ceļiem un nenoklīsti uz viņas gaitām;
Låt ditt hjerta icke vika in uppå hennes väg, och låt icke förföra dig in uppå hennes stigar.
26 Jo daudz ir to nokauto, ko tā gāzusi zemē, un liels pulks, ko viņa nogalinājusi.
Ty hon hafver många sargat och fällt, och allehanda mägtige äro dräpne af henne.
