Salamana Pamācības 5
1 Mans bērns, ņem vērā manu gudrību, griez savu ausi pie manas mācības,
Min son, gif akt uppå mina vishet, böj din öron till mina läro;
2 Ka tu sargi apdomību, un tavas lūpas glabā atzīšanu.
Att du må behålla god råd, och din mun veta beskedlighet.
3 Jo svešas sievas lūpas pil kā tīrs medus, un viņas mute ir glumāka nekā eļļa;
Ty ene skökos läppar äro en hannogskaka, och hennes hals är halare än olja;
4 Bet gals tai ir rūgts kā vērmeles, un ass kā abējās pusēs griezīgs zobens.
Men framdeles bäsk som malört, och skarp såsom ett tveeggadt svärd.
Hennes fötter löpa neder till döden; hennes råd gånger få helvetet. (Sheol h7585)
6 Lai neapdomā dzīvības ceļus, viņas pēdas grozās, ka nezin kur.
Hon går icke rätt fram på lifsens väg; ostadig äro hennes steg, så att hon icke vet hvart hon går.
7 Nu tad, bērni, klausiet man un neatkāpjaties no manas mutes vārdiem.
Så hörer mig nu, min barn, och viker icke ifrå mins muns tal.
8 Lai tavs ceļš paliek tālu no viņas, un nenāc tuvu pie viņas nama durvīm,
Låt dina vägar vara fjerran ifrå henne, och nalkas intet intill hennes husdörr;
9 Ka tu nedod svešām savu jaunības spēku un savus gadus tam briesmīgam,
Att du icke skall gifva dina äro dem främmandom, och din år dem grymma;
10 Ka sveši nepieēdās no tava spēka, un tavs grūtais pūliņš nenāk svešā namā,
Att främmande icke skola mätta sig af dine förmågo, och ditt arbete icke vara uti ens annars hus;
11 Un tev pēcgalā nav jānopūšas, kad tava āda un miesa diltin nodilusi,
Och du måtte framdeles sucka, när du ditt lif och gods förtärt hafver;
12 Un tev nav jāsaka: „Ak, kā es esmu nīdējis pamācīšanu, un mana sirds smējusies par rāšanu,
Och säga: Ack! huru hafver jag hatat tuktan, och mitt hjerta straff försmått;
13 Un neesmu klausījis sava pamācītāja balsi, un savu ausi neesmu griezis uz tiem, kas mani mācīja!
Och hafver icke lydt mina lärares röst, och icke böjt min öron till dem som mig lärde?
14 Tikko nelaimē vēl neesmu visai(dziļi) iestidzis, pašā draudzes un ļaužu vidū!“
Jag är fulltnär i all olycko kommen, att jag den meniga hopen och sällskapet följt hafver.
15 Dzer ūdeni no savas akas, un tekošu ūdeni no sava avota.
Drick vatten utaf dina gropar, och hvad af dinom brunn utflyter.
16 Vai tavi avoti lai iztek laukā, un ūdens upes uz ielām?
Låt dina källor utflyta, och vattubäckerna uppå gatorna;
17 Lai tās tev vien pieder, un nevienam svešam līdz ar tevi.
Men haf du dem allena, och ingen främmande med dig.
18 Tavs avots lai ir svētīts, un tu priecājies par savas jaunības sievu.
Din brunn vare välsignad, och gläd dig af dins ungdoms hustru.
19 Ak kāda tā mīlīga, kā stirna, un daiļa, kā kalnu kaza! Pie viņas krūtīm pieglaudies allažiņ un ar viņas mīlestību ielīksmojies vienmēr!
Hon är ljuflig såsom en hind, och täck såsom en rå; låt hennes kärlek alltid mätta dig, och förlusta dig alltid uti hennes kärlek.
20 Un kādēļ tu, mans bērns, ar citu gribi jaukties un svešas sievietes krūtis apkampt!
Min son, hvi vill du förlusta dig med en främmande, och famntager ens annars?
21 Jo cilvēka ceļi stāv priekš Tā Kunga acīm, un Tas sver visus viņa soļus.
Ty hvars och ens mans vägar äro för Herranom, och han mäter alla deras gångar.
22 Bezdievīgo gūstīs viņa paša noziegumi, un ar savu grēku saitēm viņš taps saistīts.
Dens ogudaktigas misshandel skall gripa honom, och med sina synders snaro skall han hållen varda.
23 Bez pamācīšanas palicis, viņš nomirs, un savā lielā ģeķībā viņš gāzīsies.
Han skall dö, derföre att han icke vill låta lära sig, och för sin stora dårskaps skull vill fara.
