Lūkas Evaņg̒elijs 22
1 Un tās neraudzētās maizes svētki, ko sauc Lieldienu, bija tuvu.
Då tillstundade Sötbrödshögtiden, den Påska kallas.
2 Un tie augstie priesteri un rakstu mācītāji meklēja, kā Viņu nokaut; jo tie bijās no tiem ļaudīm.
Och de öfverste Presterna och Skriftlärde sökte efter, huru de kunde dräpa honom; men de fruktade för folket.
3 Bet sātans iegāja iekš Jūdasa, kas tapa saukts Iskariots un bija viens no tiem divpadsmit.
Och gick Satanas in uti Judas, som kallades Ischarioth, och var en af de tolf.
4 Un tas nogāja un runāja ar tiem augstiem priesteriem un kara virsniekiem, kā tas Viņu tiem nodotu.
Han gick bort, och talade med de öfversta Presterna och föreståndarena, huruledes han skulle fly honom dem i händer.
5 Un tie tapa līksmi un norunāja, viņam naudu dot.
Och de gladdes, och voro öfverens med honom, att de skulle gifva honom penningar.
6 Un tas apsolīja un meklēja izdevīgu laiku, Viņu tiem nodot bez dumpja.
Och han lofvade dem det, och sökte efter läglighet, att han måtte öfverantvarda honom dem utan buller.
7 Bet tās neraudzētās maizes diena nāca, kur Lieldienas jērs bija jākauj.
Så kom då Sötbrödsdagen, på hvilkom man måste offra Påskalambet.
8 Un Viņš Pēteri un Jāni sūtīja sacīdams: “Ejat un sataisāt mums Lieldienas jēru, ka ēdam.”
Då sände han Petrum, och Johannem, sägandes: Går, och bereder oss Påskalambet, att vi det äte.
9 Bet tie uz Viņu sacīja: “Kur Tu gribi, lai mēs to sataisām?”
Då sade de till honom: Hvar vill du, att vi skole bereda det?
10 Un Viņš uz tiem sacīja: “Lūk, pilsētā ieejot jūs viens cilvēks sastaps, ūdens krūzi nesdams; ejat tam pakaļ tanī namā, kur tas ieiet,
Sade han till dem: Si, när I kommen in i staden, varder eder mötandes en man, som bär ena vattukruko; följer honom i huset, der han ingår;
11 Un sakāt uz to nama kungu: Mācītājs tev saka: kur ir tā vieta, kur lai Es ar Saviem mācekļiem ēdu Lieldienas jēru?
Och säger husbondanom: Mästaren låter säga dig: Hvar är herberget, der jag må äta Påskalambet med mina Lärjungar?
12 Un viņš jums rādīs vienu lielu, ar deķiem izklātu istabu, turpat to sataisiet.”
Och han skall visa eder en storan sal bereddan; reder der till.
13 Tie nogājuši atrada, kā Viņš tiem bija sacījis, un Lieldienas jēru sataisīja.
De gingo åstad, och funno som han dem sagt hade; och redde till Påskalambet.
14 Un kad tā stunda nāca, tad Viņš apsēdās un tie divpadsmit apustuļi līdz ar Viņu.
Och då tid var, satte han sig ned, och de tolf Apostlar med honom.
15 Un Viņš uz tiem sacīja: “Es sirsnīgi esmu vēlējies šo Lieldienas jēru ar jums ēst, pirms Es ciešu.
Och han sade till dem: Jag hafver, med mycken åstundan, begärat äta detta Påskalambet med eder, förr än jag lider.
16 Jo Es jums saku, ka Es vairs no tā neēdīšu, tiekams tas taps piepildīts Dieva valstībā.”
Ty jag säger eder, att jag härefter icke skall äta deraf, tilldess det fullkomnadt varder i Guds rike.
17 Un to biķeri ņēmis, Viņš pateicās un sacīja: “Ņemiet to un daliet to savā starpā.
Och han tog kalken, tackade, och sade: Tager honom, och skifter eder emellan;
18 Jo Es jums saku, Es nedzeršu no vīna koka augļiem, tiekams Dieva valstība būs nākusi.”
Ty jag säger eder, att jag icke skall dricka det af vinträ kommet är, tilldess Guds rike kommer.
19 Un maizi ņēmis, Viņš pateicās un pārlauza un tiem to deva sacīdams: “Tā ir Mana miesa, kas par jums top dota. To dariet, Mani pieminēdami.”
Och han tog brödet; tackade, och bröt, och gaf dem, sägandes: Detta är min lekamen, som för eder gifven varder; det görer till min åminnelse;
20 Tāpat arī to biķeri pēc tā vakarēdiena sacīdams: “Šis biķeris ir tā jaunā iestādīšana iekš Manām asinīm, kas par jums top izlietas.
Sammalunda ock kalken, efter Nattvarden, sägandes: Detta är kalken, det nya Testamentet i mitt blod, som för eder utgjutet varder.
21 Bet redzi, Mana nodevēja roka ir ar Mani pie galda.
Dock si, mins förrädares hand är med mig på bordet.
22 Un Tas Cilvēka Dēls gan tā aiziet, kā tas ir nolikts, tomēr vai tam cilvēkam, kas Viņu nodod.”
Och menniskones Son varder gångandes, efter som det beslutet är; dock ve den mennisko, af hvilko han varder förrådder.
23 Un tie iesāka apjautāties savā starpā, kurš jel viņu starpā tas esot, kurš to grasās darīt.
Och de begynte fråga emellan sig, hvilken den var af dem som det göra skulle.
24 Un tur arī bāršanās cēlās viņu starpā, kurš no viņiem esot tas lielākais?
Så vardt ock en träta emellan dem, hvilkendera skulle synas vara ypperst.
25 Bet Viņš uz tiem sacīja: “Pasaules ķēniņi valda, un tie varenie top saukti cienīgi kungi;
Då sade han till dem: Verldslige Konungar regera; och de, som magtena hafva, kallas nådige herrar;
26 Bet jūs tā ne. Bet tam lielākajam jūsu starpā būs būt kā tam mazākajam, un tam augstākajam kā tam kalpotājam.
Men I icke så; utan den som störst är ibland eder, han skall vara som den yngste, och den der ypperst är, han vare såsom en tjenare.
27 Jo kurš tas lielākais, vai tas, kas sēž pie galda, vai tas, kas kalpo? Vai ne tas, kas sēž pie galda? Bet Es esmu jūsu starpā kā tāds, kas kalpo.
Ty hvilkendera är större, den som sitter, eller den som tjenar? Är icke han som sitter? Men jag är midt ibland eder, såsom den som tjenar.
28 Bet jūs esat tie, kas pastāvējuši pie Manis iekš Manām kārdināšanām,
Men I ären de samme, som med mig blifvit hafven uti mina frestelser.
29 Un tāpēc Es jums esmu novēlējis to valstību, kā Mans Tēvs Man to novēlējis,
Och jag vill beställa eder riket, såsom min Fader hafver det beställt mig;
30 Ka jums būs ēst un dzert pie Mana galda Manā valstībā un sēdēt uz krēsliem, tiesāt tās divpadsmit Israēla ciltis.”
Att I skolen äta och dricka öfver mitt bord, i mitt rike; och skolen sitta på stolar, och döma tolf Israels slägter.
31 Un Tas Kungs sacīja: “Sīmani, Sīmani, redzi, sātanam ir ļoti iegribējies jūs sijāt kā kviešus.
Och Herren sade: Simon, Simon, si, Satanas hafver begärat eder, att han skulle sålla eder såsom hvete;
32 Bet Es esmu lūdzis par tevi, ka tava ticība nemitētos. Un kad tu vienreiz atgriezīsies, tad stiprini savus brāļus.”
Men, jag hafver bedit för dig, att din tro skall icke omintet varda; och när du nu omvänder äst, så styrk dina bröder.
33 Bet tas uz Viņu sacīja: “Kungs, es esmu gatavs ar Tevi iet cietumā un nāvē.”
Då sade han till honom: Herre, jag är redebogen gå med dig, både i häktelse och i döden.
34 Bet Viņš sacīja: “Es tev saku, Pēteri, gailis šodien nedziedās, pirms tu trīs reiz nebūsi liedzies, ka tu Mani pazīsti.”
Då sade han: Jag säger dig, Petre, i dag skall icke hanen gala, förr än du tre resor nekar att känna mig.
35 Un Viņš uz tiem sacīja: “Kad Es jūs esmu sūtījis bez maka un kulītes un kurpēm, vai jums kas trūcis?” Un tie sacīja: “Nekas!”
Och han sade till dem: När jag sände eder utan säck, utan skräppo, och utan skor, hafver eder något fattats? Då sade de: Intet.
36 Tad Viņš uz tiem sacīja: “Bet tagad, kam maks ir, tas lai to ņem, tāpat arī kulīti. Un kam nav, tas lai savas drēbes pārdod un pērk zobenu.
Då sade han till dem: Men nu, ho som säck hafver, han tage honom, sammalunda ock skräppo; och den der icke hafver, han sälje sin kjortel, och köpe svärd.
37 Jo Es jums saku, ka vēl pie Manis būs piepildītam tapt, kas ir rakstīts: Viņš tiem netaisniem ir līdzināts. Jo kas ir rakstīts par Mani, tas piepildās.”
Ty jag säger eder, att det ännu måste fullbordas på mig, som skrifvet är: Han är räknad ibland ogerningsmän; ty hvad som skrifvet är om mig, det hafver en ända.
38 Bet tie sacīja: “Kungs, redzi, še ir divi zobeni.” Un Viņš tiem sacīja: “Ir diezgan.”
Då sade de: Herre, si, här äro tu svärd. Då sade han till dem: Det är nog.
39 Un izgājis Viņš staigāja pēc sava ieraduma uz Eļļas kalnu, un Viņa mācekļi Viņam gāja pakaļ.
Och han gick ut, som hans seder var, till Oljoberget; och hans Lärjungar följde honom till det rummet.
40 Un tai vietā nācis Viņš uz tiem sacīja: “Lūdziet, ka jūs neiekrītat kārdināšanā.”
Och då han kom dit, sade han till dem: Beder, att I icke kommen uti frestelse.
41 Un Viņš novērsās no tiem akmens metiena tālumā un ceļos nometies lūdzās,
Och han gick ifrå dem vid pass ett stenkast, och föll ned på sin knä, och bad,
42 Un sacīja: “Tēvs, ja Tu gribi, tad ņem šo biķeri no Manis; tomēr ne Mans, bet Tavs prāts lai notiek.”
Sägandes: Fader, är så din vilje, tag denna drycken ifrå mig; dock likväl, ske icke min vilje, utan din.
43 Bet Viņam viens eņģelis no debesīm parādījās un Viņu stiprināja.
Och syntes honom en Ängel af himmelen, och styrkte honom.
44 Un kad Viņš nāves bailēs cīnījās, tad Viņš Dievu pielūdza jo karsti; bet Viņa sviedri kā asins lāses pilēja uz zemi.
Och han vardt betagen af en mägta stor ångest, och bad länge; och hans svett var såsom blodsdroppar, löpande ned på jorden.
45 Un no tās pielūgšanas cēlies Viņš nāca pie Saviem mācekļiem, un tos atrada aizmigušus aiz noskumšanas,
Och då han uppstod af bönene, och kom till sina Lärjungar, fann han dem sofvande af bedröfvelse;
46 Un uz tiem sacīja: “Ko jūs guļat? Ceļaties un lūdziet Dievu, ka neiekrītat kārdināšanā.”
Och sade till dem: Hvi sofven I? Står upp, och beder, att I icke kommen uti frestelse.
47 Un Viņam vēl runājot, redzi, pulks ļaužu un viens no tiem divpadsmit, Jūdas vārdā, gāja tiem priekšā un nāca tuvu pie Jēzus, Viņu skūpstīt.
Vid han ännu talade, si, en hop med folk, och en utaf de tolf, som het Judas, gick för dem, och trädde fram till Jesum, till att kyssa honom.
48 Bet Jēzus uz to sacīja: “Jūdas, vai tu skūpstīdams nodod To Cilvēka Dēlu?”
Men Jesus sade till honom: Juda, förråder du menniskones Son med kyssande?
49 Un tie, kas pie Viņa bija, redzēdami, kas tur gribēja notikt, uz Viņu sacīja: “Kungs, vai mums būs cirst ar zobenu?”
Då sågo de som när voro, hvad på färde var, och sade till honom: Herre, skole vi taga till svärds?
50 Un viens no tiem cirta augstā priestera kalpam, un tam nocirta labo ausi.
Och en af dem slog öfversta Prestens tjenare, och högg af hans högra öra.
51 Bet Jēzus atbildēja un sacīja: “Ļaujat pat to.” un Viņš tam to ausi aizskāra un to dziedināja.
Då svarade Jesus, och sade: Låter kommat härtill; och så tog han på hans öra, och helade honom.
52 Un Jēzus sacīja uz tiem augstiem priesteriem un tiem kara virsniekiem pie Dieva nama un tiem vecajiem, kas Viņam bija nākuši virsū: “Jūs esat izgājuši tā kā pret slepkavu ar zobeniem un šķēpiem.
Och Jesus sade till de öfversta Presterna, och föreståndarena i templet, och till de äldsta, som till honom komne voro: Såsom till en röfvare ären I utgångne, med svärd och med stafrar;
53 Es esmu bijis ikdienas pie jums Dieva namā, un jūs savas rokas Man neesat pielikuši; bet šī ir jūsu stunda un tas tumsības spēks.”
Ändock jag hafver dagliga varit med eder i templet, och I kommen edra händer intet vid mig; men detta är edar stund, och mörksens magt.
54 Un tie Viņu saņēma, veda un noveda augstā priestera namā. Bet Pēteris gāja no tālienes pakaļ.
Så grepo de honom, och ledden, och haden in i öfversta Prestens hus. Men Petrus följde långt efter.
55 Un kad tie uguni bija sakūruši nama vidū un kopā nosēdušies, Pēteris apsēdās viņu starpā.
Då gjorde de en eld midt i palatset, och såto dervid; och Petrus satte sig ibland dem.
56 Un viena kalpone, to redzēdama sēžam pie uguns, uzlūkoja to un sacīja: “Šis arīdzan bija pie Viņa.”
Då en tjensteqvinna fick se honom sittandes vid ljuset, såg hon på honom, och sade: Denne var ock med honom.
57 Bet tas Viņu aizliedza sacīdams: “Sieva, es Viņu nepazīstu.”
Då nekade han honom, och sade: Qvinna, jag känner honom intet.
58 Un par mazu brīdi vēl cits to redzēdams sacīja: “Tu arīdzan esi no tiem.” Bet Pēteris sacīja: “Cilvēks, es neesmu.”
Och litet efter såg honom en annar, och sade: Du äst ock af dem. Men Petrus sade: Menniska, jag är det icke.
59 Un par vienu stundu cits to apstiprināja sacīdams: “Patiesi, šis arīdzan ir bijis pie Viņa, jo tas arīdzan ir Galilejs.”
Och litet derefter, vid en timma, kom en annar, och sannade det samma, sägandes: Sannerliga var han ock med honom; ty han är ock en Galileisk man.
60 Bet Pēteris sacīja: “Cilvēks, es nezinu, ko tu runā.” Un tūdaļ kad tas vēl runāja, gailis dziedāja.
Och Petrus sade: Menniska, jag vet icke hvad du säger. Och i det samma, vid han ännu talade, gol hanen.
61 Un Tas Kungs atgriezās un uzlūkoja Pēteri. Tad Pēteris pieminēja Tā Kunga vārdu, ka Tas uz viņu bija sacījis: “Pirms nekā gailis dziedās, tu Mani trīs reiz aizliegsi.”
Och Herren vände sig om, och såg på Petrum; och då begynte Petrus tänka på Herrans ord, huru han honom sagt hade: Förr än hanen hafver galit, skall du tre resor neka mig.
62 Un ārā izgājis Pēteris raudāja gauži.
Och Petrus gick ut, och gret bitterliga.
63 Bet tie vīri, kas Jēzu turēja, Viņu apmēdīja un sita.
Och de män, som höllo Jesum, begabbade honom, och slogo honom;
64 Un tie Viņu aizklāja un sita Viņam vaigā un Viņam vaicāja sacīdami: “Uzmini, pravietis būdams, kurš Tevi sitis?”
Bundo för hans ögon, slogo hans ansigte, och frågade honom, sägande: Spå, ho är den som dig slog?
65 Arī daudz citus vārdus tie uz Viņu sacīja, zaimodami.
Och mycken annor förhädelse sade de till honom.
66 Un kad gaisma ausa, tad sapulcējās tie ļaužu vecaji un augstie priesteri un rakstu mācītāji, un tie To veda augšā priekš savas tiesas
Och som det dagades, församlade sig de äldste i folket, och de öfverste Presterna, och de Skriftlärde, och hade honom in för sitt Råd,
67 Un sacīja: “Ja Tu esi Kristus, tad saki mums.” Bet Viņš uz tiem sacīja: “Ja Es jums saku, tad jūs neticat;
Sägande: Äst du Christus, säg det oss? Och han sade till dem: Om jag eder det säger, så tron I det intet;
68 Bet ja Es vaicāšu, tad jūs Man neatbildēsiet un Mani nelaidīsiet vaļā.
Frågar jag ock, så svaren I intet; ej heller släppen I mig.
69 Bet no šī laika Tas Cilvēka Dēls sēdēs pie Tā Visspēcīgā Dieva labās rokas.”
Härefter skall menniskones Son sitta på Guds krafts högra hand.
70 Tad visi sacīja: “Vai tad Tu esi Dieva Dēls?” Un Viņš uz tiem sacīja: “Jūs to sakāt, un Es tas esmu.”
Då sade de alle: Så äst du ju Guds Son? Sade han: I sägen att jag så är.
71 Un tie sacīja: “Kādas liecības mums vēl vajag? Mēs paši to esam dzirdējuši no Viņa mutes.”
Då sade de: Hvarefter begärom vi ännu vittnesbörd? Vi hafve sjelfve hört det af hans mun.
