Raudu Dziesmas 3
1 Es esmu tas vīrs, kas redzējis bēdas caur viņa dusmības rīksti.
Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.
2 Viņš mani vedis un licis iet tumsībā un ne gaismā.
Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.
3 Tiešām, pret mani Viņš turējis Savu roku arvien atkal cauru dienu.
Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.
4 Manu miesu un manu ādu Viņš darījis vecu, manus kaulus Viņš satriecis.
Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.
5 Viņš pret mani cēlis un ap mani stādījis žulti un rūgtumu.
Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.
6 Tumsā Viņš mani nolicis, tā kā tos, kas sen miruši.
I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.
7 Viņš mani aizmūrējis, ka es nevaru iziet, Viņš mani licis grūtos pinekļos.
Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.
8 Un jebšu es saucu un brēcu, tomēr Viņš aizslēdz Savas ausis priekš manas lūgšanas.
Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.
9 Viņš manu ceļu aizmūrējis ar izcirstiem akmeņiem, Viņš manas tekas aizķīlājis.
Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.
10 Viņš ir glūnējis uz mani kā lācis, kā lauva slepenās vietās.
En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.
11 Viņš man no ceļa licis noklīst, Viņš mani saplosījis, Viņš mani postījis.
Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.
12 Viņš savu stopu uzvilcis un mani bultai licis par mērķi.
Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.
13 Viņš savas bultas iešāvis manās īkstīs.
Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.
14 Es visiem saviem ļaudīm esmu par apsmieklu, viņiem par dziesmiņu cauru dienu.
Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.
15 Viņš mani ēdinājis ar rūgtumiem, Viņš mani dzirdinājis ar vērmelēm.
Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.
16 Viņš manus zobus ar zvirgzdiem(grants akmeņiem) sagrūdis, Viņš mani aprausis ar pelniem.
Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.
17 Tu manai dvēselei esi atņēmis mieru, man labums jāaizmirst.
Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.
18 Tad es sacīju: mana drošība un mana cerība uz To Kungu ir pagalam.
Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»
19 Piemini manas bēdas un manu grūtumu, tās vērmeles un to žulti.
Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!
20 Pieminēdama to piemin mana dvēsele un zemojās iekš manis.
Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.
21 To es likšu pie savas sirds, tāpēc es gribu cerēt.
Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:
22 Tā Kunga žēlastība to dara, ka mēs vēl neesam pagalam, jo Viņa apžēlošanās ir bez gala.
HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
23 Tā ir ik rītu jauna, Tava uzticība ir ļoti liela.
Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
24 Tas Kungs ir mana daļa, saka mana dvēsele, tādēļ es gribu cerēt uz Viņu.
HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.
25 Tas Kungs ir labs tiem, kas uz Viņu gaida, tai dvēselei, kas Viņu meklē.
HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.
26 Tā ir laba lieta, klusā garā gaidīt uz Tā Kunga palīdzību.
Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.
27 Tas ir labi cilvēkam, ka viņš jūgu nes savā jaunībā.
Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.
28 Viņš sēž vientulis un cieš klusu, kad tam nasta uzlikta,
Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.
29 Lai krīt uz savu muti pīšļos, - varbūt vēl cerība, -
Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.
30 Lai padod savu vaigu tam, kas viņu sit, un saņem nievāšanas papilnam.
Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.
31 Jo Tas Kungs neatmet mūžīgi.
Ty Herren förkastar icke för evig tid;
32 Bet Viņš gan apbēdina, un tad Viņš apžēlojās pēc Savas lielās žēlastības.
utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.
33 Jo ne no Savas sirds Viņš moka un apbēdina cilvēka bērnus.
Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.
34 Kad apakš kājām min visus cietumniekus virs zemes,
Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,
35 Kad loka vīra tiesu tā Visuaugstākā priekšā,
att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,
36 Kad pārgroza cilvēka tiesu, vai Tas Kungs to neredz?
att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?
37 Kas ko sacījis un tas noticis, ko Tas Kungs nav pavēlējis?
Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?
38 Vai no tā Visuaugstākā mutes nenāk labums un ļaunums?
Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?
39 Ko tad cilvēks kurn visu savu mūžu? Ikviens lai kurn pret saviem grēkiem.
Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?
40 Izmeklēsim un pārbaudīsim savus ceļus un atgriezīsimies pie Tā Kunga.
Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.
41 Pacelsim savu sirdi un savas rokas uz Dievu debesīs (sacīdami):
Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.
42 Mēs esam grēkojuši un esam bijuši neklausīgi, tāpēc Tu neesi žēlojis.
Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.
43 Tu esi ģērbies dusmībā un mūs vajājis, nokāvis un neesi žēlojis.
Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.
44 Tu ar padebesi esi apsedzies, ka lūgšana nevarēja tikt cauri.
Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.
45 Tu mūs esi licis par mēsliem un īgnumu tautu vidū.
Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.
46 Visi mūsu ienaidnieki atpleš savu muti pret mums.
Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.
47 Bailes un bedre nāk pār mums, nelaime un posts.
Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.
48 Manas acis plūst kā ūdens upes manas tautas meitas posta dēļ.
Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.
49 Manas acis plūst un nevar stāties, mitēšanās nav,
Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,
50 Tiekams Tas Kungs no debesīm skatīsies un ņems vērā.
till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.
51 Mana acs dara grūti manai dvēselei visu manas pilsētas meitu dēļ.
Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.
52 Mani ienaidnieki vajāt mani vajājuši kā putnu bez vainas.
Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.
53 Tie manu dzīvību nomaitājuši bedrē un akmeņus metuši uz mani.
De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.
54 Ūdeņi plūda pār manu galvu; tad es sacīju: nu esmu pagalam.
Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»
55 Es piesaucu, ak Kungs, Tavu vārdu no dziļās bedres,
Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.
56 Un Tu paklausīji manu balsi. Tu neapslēpi Savu ausi no manām vaimanām, no manas kliegšanas.
Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.
57 Tu nāci tuvu klāt tai dienā, kad es Tevi piesaucu, un sacīji: “Nebīsties!”
Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»
58 Tu, Kungs, iztiesā manas dvēseles tiesu, Tu izpestī manu dzīvību.
Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.
59 Tu, Kungs, redzi to netaisnību, kas man notiek, - tiesā tu manu tiesu!
Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.
60 Tu redzi visu viņu atriebšanos, visas viņu domas pret mani.
Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.
61 Tu, Kungs, dzirdi viņu nievāšanu, visas viņu domas pret mani,
Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.
62 Manu pretinieku lūpas un viņu domas pret mani cauru dienu.
Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.
63 Lūko jel: Vai tie sēž vai ceļas, es esmu viņu dziesmiņa.
Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.
64 Tu tiem atmaksāsi, Kungs, maksu pēc viņu roku darbiem.
Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.
65 Tu tiem dosi apstulbotu sirdi, - Tavi lāsti lai ir pār viņiem!
Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.
66 Tu tos vajāsi ar dusmību un tos izdeldēsi apakš Tā Kunga debesīm.
Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel. Alfabetisk sång; se Poesi i Ordförkl.
