Ījaba 9
1 Ījabs atbildēja un sacīja:
Job svarade och sade:
2 Patiesi, es zinu, ka tas tā ir: jo kā cilvēks varētu taisns būt tā stiprā Dieva priekšā?
Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
3 Ja viņš grib ar To tiesāties, tad tas Viņam uz tūkstošiem ne vārda nevar atbildēt.
Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
4 Viņš ir gudrs no sirds un stiprs no spēka; kas pret Viņu var tiepties un pastāvēt?
Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
5 Viņš pārceļ kalnus, un tie nemana, ka Viņš tos apgāž Savā dusmībā.
Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
6 Viņš kustina zemi no viņas vietas, ka viņas pamati trīc.
Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
7 Viņš pavēl saulei, tad tā neuzlec, Viņš aizspiež zieģeli priekš zvaigznēm.
Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
8 Viņš viens izplata debesis un staigā pa jūras augstumiem.
Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
9 Viņš radījis tos vāģus(Lāci), Orijonu un Sietiņu un tās zvaigznes pret dienasvidu.
Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
10 Viņš dara lielas lietas, ko nevar izprast, un brīnumus, ko nevar izskaitīt.
Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
11 Redzi, Viņš man iet secen, ka To neredzu, Viņš staigā garām, ka To nesamanu.
Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
12 Redzi, kad Viņš aizgrābj, kas Viņu kavēs, kas uz Viņu sacīs: ko Tu dari?
Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
13 Dievs neaptur Savas dusmas, apakš Viņa tā varenā palīgi lokās.
Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
14 Kā tad nu es Viņam varētu atbildēt un atrast vārdus pret Viņu?
Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
15 Jo, kad es arī taisns būtu, taču es nevaru atbildēt, bet man būtu savs soģis jāpielūdz.
Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
16 Jebšu es sauktu, un Viņš man atbildētu, taču es nevarētu ticēt, ka Viņš klausīšot manu balsi.
Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
17 Jo Viņš sagrābtu mani tā kā ar vētru un vairotu manas nepelnītas vainas.
Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
18 Viņš manam garam neļautu atspirgties, bet mani pieēdinātu ar rūgtumiem.
Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
19 Ja spēka vajag, redzi, Viņš ir varens, un ja tiesā jānāk, kas Viņu sauks priekšā?
Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
20 Ja es būtu taisns, tad mana mute mani pazudinātu, ja es būtu skaidrs, taču Viņš man pierādītu vainu.
Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
21 Es esmu nenoziedzīgs, es savu dvēseli nežēloju, man riebj dzīvot.
Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
22 Viena alga! tādēļ es saku: Viņš izdeldē nenoziedzīgu un bezdievīgu.
Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
23 Kad Viņa rīkste piepeši nonāvē, tad Viņš smejas par nenoziedzīgo izsamišanos.
När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
24 Zeme top dota bezdievīgā rokā, Viņš apklāj viņas tiesnešu vaigus. Ja tas tā nav, kas tad to dara?
Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
25 Manas dienas jo ātras bijušas nekā skrējējs, tās ir aiztecējušas un labuma nav redzējušas.
Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
26 Tās aizgājušas kā vieglas laivas, kā ērglis, kas šaujas uz barību.
De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
27 Kad es domāju: es gribu aizmirst savas vaimanas un pamest savu skumību un atspirgties,
När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
28 Tad es iztrūkstos par visām savām sāpēm; es zinu, ka Tu mani neturi par nenoziedzīgu,
Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
29 Ja man būs vainīgam būt, - kāpēc tad man velti nodarboties?
Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
30 Jebšu es mazgātos sniegā un šķīstītu savas rokas sārmā,
Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
31 Taču Tu mani iemērktu bedrē, tā ka manas drēbes no manis kaunētos.
Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
32 Jo Viņš nav tāds vīrs kā es, kam es varētu atbildēt, ka mēs kopā varētu iet priekš tiesas.
Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
33 Nav mūsu starpā izšķīrēja, kas savu roku varētu likt uz mums abiem.
Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
34 Kad Viņš atņemtu Savu rīksti no manis un Viņa biedēklis mani neiztrūcinātu, -
Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
35 Tad es runātu un no Viņa nebītos; jo tā tas ar mani vis nav.
Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
