Ījaba 6
1 Ījabs atbildēja un sacīja:
Då tog Job till orda och sade:
2 Kaut manas vaimanas ar svaru svērtu un turpretī manas bēdas svaru kausā liktu!
Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!
3 Jo tās tagad ir grūtākas nekā jūras smiltis, tāpēc mana mute muld.
Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.
4 Jo tā Visuvarenā bultas ir iekš manis, mans gars dzer viņu ugunis, Dieva briesmas karo pret mani.
Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
5 Vai gan meža ēzelis zviedz, kad tam ir zāle? Vai vērsis mauj, kad tam sava barība?
Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
6 Vai jēlu var ēst bez sāls? Vai ir gardums olas baltumā?
Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?
7 Ko mana dvēsele negribēja aizskart, tā nu ir mana bēdu barība.
Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.
8 Kaut mana lūgšana notiktu, un Dievs man dotu, ko es gaidu,
Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
9 Kaut Dievs mani sadauzītu, kaut tas Savu roku izstieptu un mani satriektu!
O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
10 Tas man vēl būtu par prieku, un es vēl savās nežēlīgās sāpēs būtu līksms, ka neesmu aizliedzis tā Svētā vārdus.
Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
11 Kāds ir mans spēks, ka es vēl varētu cerēt, un kāds ir mans gals, ka manai dvēselei būtu jāpaciešās?
Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
12 Vai mans spēks ir akmeņu spēks, vai mana miesa ir varš?
Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?
13 Vai man palīga netrūkst pavisam, un vai man padoms nav visai pagalam?
Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.
14 Izsamisušam žēlastības vajag no sava drauga, citādi tas arī tā Visuvarenā bijāšanu atmet.
Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
15 Mani brāļi mani pieviļ kā strauts, kā strauta ūdeņi, kas notek;
Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
16 Sajukuši tie bija ar ledu, un sasniguši ar sniegu, -
som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,
17 Tai laikā, kad karstums tos spiež, tad tie izsīkst, kad karsts metās, tad tie iznīkst no savas vietas.
men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
18 Viņu ceļi griežas sānis, tie iet uz tuksnesi un izzūd.
Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
19 Uz tiem skatās ceļa ļaudis no Temas un cer Šebas ceļa gājēji.
Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;
20 Tie paliek kaunā ar tādu cerību un nosarkst, tur nonākdami.
men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
21 Tiešām nu jūs neesat it nekas, redzat briesmas un iztrūcinājāties.
Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
22 Vai es jeb kad sacīju: nesiet man un dodiet man dāvanas no sava padoma?
Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,
23 Jeb glābiet mani no ienaidnieka rokas un pestījiet mani no varas darītāju rokas?
att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?
24 Mācat mani, es cietīšu klusu, un pierādiet man, kur es maldījies.
Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
25 Cik spēcīgi ir taisni vārdi, bet ko norāj jūsu rāšana;
Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
26 Vai jūs esat apņēmušies vārdus aprāt? Vējam pieder izsamisuša vārdi.
Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?
27 Vai arī bāriņam gribat valgus mest un bedri rakt savam tuvākam.
Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!
28 Bet nu, lūdzami, uzlūkojiet mani, jums acīs tiešām es nemelošu.
Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
29 Atbildiet jel, lai nenotiek netaisnība, atbildiet, jo mana taisnība vēl stāv.
Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
30 Vai tad uz manas mēles būs netaisnība, vai mana mute nemanīs, kas ir blēdība?
Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
