Ījaba 6
1 Ījabs atbildēja un sacīja:
Job svarade, och sade:
2 Kaut manas vaimanas ar svaru svērtu un turpretī manas bēdas svaru kausā liktu!
När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,
3 Jo tās tagad ir grūtākas nekā jūras smiltis, tāpēc mana mute muld.
Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.
4 Jo tā Visuvarenā bultas ir iekš manis, mans gars dzer viņu ugunis, Dieva briesmas karo pret mani.
Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.
5 Vai gan meža ēzelis zviedz, kad tam ir zāle? Vai vērsis mauj, kad tam sava barība?
Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.
6 Vai jēlu var ēst bez sāls? Vai ir gardums olas baltumā?
Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?
7 Ko mana dvēsele negribēja aizskart, tā nu ir mana bēdu barība.
Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.
8 Kaut mana lūgšana notiktu, un Dievs man dotu, ko es gaidu,
O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;
9 Kaut Dievs mani sadauzītu, kaut tas Savu roku izstieptu un mani satriektu!
Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;
10 Tas man vēl būtu par prieku, un es vēl savās nežēlīgās sāpēs būtu līksms, ka neesmu aizliedzis tā Svētā vārdus.
Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.
11 Kāds ir mans spēks, ka es vēl varētu cerēt, un kāds ir mans gals, ka manai dvēselei būtu jāpaciešās?
Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?
12 Vai mans spēks ir akmeņu spēks, vai mana miesa ir varš?
Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.
13 Vai man palīga netrūkst pavisam, un vai man padoms nav visai pagalam?
Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.
14 Izsamisušam žēlastības vajag no sava drauga, citādi tas arī tā Visuvarenā bijāšanu atmet.
Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.
15 Mani brāļi mani pieviļ kā strauts, kā strauta ūdeņi, kas notek;
Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.
16 Sajukuši tie bija ar ledu, un sasniguši ar sniegu, -
Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.
17 Tai laikā, kad karstums tos spiež, tad tie izsīkst, kad karsts metās, tad tie iznīkst no savas vietas.
Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.
18 Viņu ceļi griežas sānis, tie iet uz tuksnesi un izzūd.
Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.
19 Uz tiem skatās ceļa ļaudis no Temas un cer Šebas ceļa gājēji.
De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.
20 Tie paliek kaunā ar tādu cerību un nosarkst, tur nonākdami.
Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.
21 Tiešām nu jūs neesat it nekas, redzat briesmas un iztrūcinājāties.
Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.
22 Vai es jeb kad sacīju: nesiet man un dodiet man dāvanas no sava padoma?
Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?
23 Jeb glābiet mani no ienaidnieka rokas un pestījiet mani no varas darītāju rokas?
Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?
24 Mācat mani, es cietīšu klusu, un pierādiet man, kur es maldījies.
Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.
25 Cik spēcīgi ir taisni vārdi, bet ko norāj jūsu rāšana;
Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?
26 Vai jūs esat apņēmušies vārdus aprāt? Vējam pieder izsamisuša vārdi.
I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.
27 Vai arī bāriņam gribat valgus mest un bedri rakt savam tuvākam.
I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.
28 Bet nu, lūdzami, uzlūkojiet mani, jums acīs tiešām es nemelošu.
Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.
29 Atbildiet jel, lai nenotiek netaisnība, atbildiet, jo mana taisnība vēl stāv.
Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.
30 Vai tad uz manas mēles būs netaisnība, vai mana mute nemanīs, kas ir blēdība?
Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.
