Ījaba 4
1 Tad Elifas no Temanas atbildēja un sacīja:
Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
2 Vai ļaunā ņemsi, kad tev kādu vārdu teiksim? Bet, - kas varētu klusu ciest?
Du lider tilläfventyrs icke gerna, om man försöker att tala med dig? Men ho kan låtat?
3 Redzi, dažu labu tu esi pamācījis un nogurušas rokas stiprinājis.
Si, du hafver undervisat många, och styrkt trötta händer.
4 Tavi vārdi kritušu ir uzcēluši, un drebošus ceļus tu esi spēcinājis.
Ditt tal hafver upprest dem, som fallne voro; och bäfvande knä hafver du förstärkt.
5 Bet kad tas nu nāk uz tevi, tad tu nogursti, un kad tas tevi aizņem, tad tu iztrūcinājies.
Men nu, medan det kommer på dig, varder du förtvinad; och nu, medan det drabbar på dig, förskräckes du.
6 Vai uz tavu Dieva bijāšanu nebija tava cerība, vai tu nepaļāvies uz saviem nenoziedzīgiem ceļiem?
Ja, der är nu din ( Guds ) fruktan, din tröst, ditt hopp, och din fromhet.
7 Piemini jel, kurš nenoziedzīgs būdams ir bojā gājis, un kur taisni ir izdeldēti?
Käre, tänk uppå, hvar är någor oskyldiger förgången? Eller hvar äro de rättfärdige någon tid utrotade?
8 Tā es gan esmu redzējis: kas netaisnību ar un varas darbu sēj, tie to pašu pļauj.
Såsom jag väl sett hafver, de som vedermödo plöjde, och olycko sådde, de skåro det ock upp;
9 Caur Dieva dvašu tie iet bojā, un no viņa bardzības gara tie iznīkst.
Att de äro genom Guds anda förgångne, och af hans vredes anda förgjorde.
10 Lauvas rūkšana un liela lauvas balss un jaunu lauvu zobi ir izlauzti.
Lejonens rytande, och lejinnones röst, och de unga lejons tänder äro sönderbrutna.
11 Vecais lauva iet bojā, jo laupījuma nav, un vecās lauvas bērni izklīst.
Lejonet är förgånget, att det icke mera röfvar; och de unga lejon äro förskingrade.
12 Un slepeni pie manis nācis vārds, un mana auss kādu skaņu no tā ir saņēmusi,
Och till mig är kommet ett hemligit ord, och mitt öra hafver deraf fått något märkeligit.
13 Nakts parādīšanu domās, kad ciets miegs cilvēkiem uziet.
Då jag begrundade nattenes syner, då sömnen faller på menniskorna;
14 Tad bailes man uznāca un šaušalas un iztrūcināja visus manus kaulus.
Då kom fruktan och bäfvande mig uppå, och all min ben förskräcktes.
15 Un viens gars man gāja garām, ka visi manas miesas mati cēlās stāvu.
Och då anden gick framom mig, reste mig håret på minom kropp.
16 Viņš stāvēja, bet es nepazinu viņa ģīmi, tēls bija priekš manām acīm un es dzirdēju palēnu balsi:
Då stod en för min ögon, och dess skapnad kände jag intet; han var stilla, och jag hörde ena röst:
17 Vai cilvēks taisns Dieva priekšā, vai vīrs šķīsts priekš sava Radītāja?
Huru kan en menniska vara rättfärdigare än Gud; eller en man vara renare än han, som honom gjort hafver?
18 Redzi, Saviem kalpiem Viņš neuztic, un Saviem eņģeļiem Viņš pierāda vainu, -
Si, ibland sina tjenare finner han icke trohet, och i sinom Änglom finner han dårhet.
19 Cik vairāk tiem, kas mālu namos dzīvo, kas ceļas no pīšļiem, kas nīcīgi kā kodi.
Huru mycket mer de som bo i lerhus; och de der grundade äro på jordene, skola förtäras af matk.
20 Starp rīta un vakara laiku tie top sašķelti, ka neviens to nenomana, viņi iet pavisam bojā.
Det varar ifrå morgonen intill aftonen, så varda de upphuggne; och förr än de varda det varse, äro de platt borto;
21 Vai viņu gods viņiem netop atņemts? Tie nomirst, bet ne gudrībā.
Och deras käraste förgås; och dö ock oförvarandes.
