Ījaba 39
1 Vai tu zini to laiku, kad mežu kazas dzemdē, vai tu esi manījis stirnu dzemdēšanu?
Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?
2 Vai tu vari skaitīt tos mēnešus, kad tās nesās, un vai zini to laiku, kad tās vedās,
Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?
3 Kad tās lokās, saviem bērniem liek izplēsties cauri un nokrata savas sāpes?
De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.
4 Viņu bērni nāk spēkā, uzaug laukā, tie iziet un neatgriežas pie tām atpakaļ.
Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.
5 Kas meža ēzelim licis vaļā staigāt, un kas tā zvēra saites ir atraisījis,
Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?
6 Kam Es klajumu esmu devis par māju un tuksnesi par dzīvokli?
Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.
7 Viņš apsmej pilsētas troksni, un dzinēja brēkšanu tas nedzird.
Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.
8 Tas dzenās pa kalniem, kur viņam ir barība, un meklē visādu zaļu zāli.
Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.
9 Vai tu domā, ka meža vērsis tev kalpos, vai tas naktī paliks pie tavas siles?
Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?
10 Vai tu meža vērsi ar dzeņaukstēm māki piesiet pie arkla, vai tas pēc tava prāta ecēs ielejās?
Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?
11 Vai tu uz to vari paļauties, ka tam daudz spēka, un viņu ņemsi savā darbā?
Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?
12 Vai tu viņam vari uzticēt, ka tas tev atkal savāks tavu izsējumu un savedīs tavā piedarbā?
Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?
13 Strausa spārni jautri plivinājās, vai tie ir mīlīgi, kā stārķa spārni un spalvas?
Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
14 Tas savas olas atstāj zemē, lai smiltīs silst,
Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
15 Un aizmirst, ka kāja tās var samīt, un lauka zvēri tās var samīdīt.
Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
16 Tas nežēlo savus bērnus, tā kā tie tam nepiederētu; un ka velti dējis, par to tas nebēdā.
Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
17 Jo Dievs tam atņēmis gudrību un nav devis daļu pie saprašanas.
Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
18 Bet kad tas projām šaujas, tad tas apsmej zirgu un jātnieku.
Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
19 Vai tu zirgam vari dot spēku un viņam kaklu pušķot ar krēpēm?
Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
20 Vai tu tam vēlējis lēkt kā sisenim? Kad tas lepni šņāc, tad jaizbīstas.
Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
21 Viņš cērt ar kāju ielejā un ir priecīgs ar spēku un iziet pretī apbruņotam pulkam.
Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
22 Viņš smejas par bailēm un netrūkstas un nebēg atpakaļ no zobena.
Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
23 Kad bultas skan makā un šķēpi un zobeni zib,
Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
24 Tad tas raustās, trako un uzcērt zemi un nav turams uz vietas, kad trumetes skan.
Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
25 Kad trumetes skan, tad tas iezviedzās, un samana kaušanu no tālienes, kara kungu saukšanu un kara troksni.
För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
26 Vai caur tavu padomu vanags lidinājās un izplēš savus spārnus pret dienasvidu?
Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
27 Vai uz tavu vārdu ērglis dodas uz augšu, un taisa savu ligzdu augstumā?
Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
28 Viņš dzīvo akmens kalnos un tur paliek uz augstām klintīm un kalnu galiem.
På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
29 No turienes viņš lūko pēc barības, un viņa acis redz tālu.
Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
30 Viņa bērni dzer asinis, un kur maitas, tur viņš ir.
Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.
