Ījaba 37
1 Patiesi, par to trīc mana sirds un uzlec no savas vietas.
Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.
2 Klausiet, jel klausiet, kā Viņa pērkons rūc, un kāda balss no Viņa mutes iziet.
Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.
3 Viņš to izlaiž pa visām debesīm, un Savu spīdumu pa visiem zemes galiem.
Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
4 Pēc tam rūc Viņa balss, Viņš liek pērkonam rībēt ar varenu skaņu un neaiztur tos (zibeņus), kad Viņa balss nāk dzirdama.
Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.
5 Tas stiprais Dievs ar Savu balsi liek pērkonam rūkt brīnišķi, Viņš dara lielas lietas, ko neizprotam.
Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
6 Jo Viņš saka uz sniegu: krīti uz zemi, un uz stipro lietu, tad stiprais lietus ir klāt ar varu.
Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
7 Viņš aizzieģelē visu cilvēku roku, lai Viņu pazīst visi ļaudis, ko viņš radījis.
Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.
8 Zvēri iet savā alā un paliek savā vietā.
Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.
9 No dienvidu puses nāk vētra un no ziemeļa puses aukstums.
Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
10 Caur tā stiprā Dieva pūšanu nāk salna, ka platas upes aizsalst.
med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
11 Viņš arī apkrauj ar ūdeņiem biezos mākoņus un izplēš Savus ugunīgos padebešus.
Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
12 Tie griežas apkārt pēc Viņa gudrā prāta, ka tie padara visu, ko Viņš tiem pavēl pa visu plato pasauli,
De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
13 Vai par rīksti savai zemei, vai par labu Viņš tā liek notikt.
Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.
14 Liec to vērā, Ījab, stāvi klusu, un apdomā tā stiprā Dieva brīnumus.
Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.
15 Vai tu zini, kad Dievs nodomājis, Savu debesu spīdumam likt spīdēt?
Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
16 Vai tu zini padebešu lidināšanos, tā Visuzinātāja brīnumus?
Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?
17 Tu, kam drēbes paliek karstas, kad Viņš zemi svilina dienas vidus bulā.
Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?
18 Vai tu ar Viņu esi izpletis tos spožos padebešus, kas cieti stāv kā liets spieģelis?
Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?
19 Stāsti mums, ko mums Viņam būs sacīt, jo aiz tumsības mēs nekā nevaram izdarīt.
Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
20 Vai Viņam lai saka, ka es runāšu? Jo kurš cilvēks vēlētos, lai viņu aprij!
Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?
21 Un nu gan saules gaismu neredz, kas pie debesīm spoži spīd, bet kad vējš pūš, tā skaidrojās.
Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.
22 No ziemeļiem nāk zelts, - bet Dievs mājo bijājamā godībā.
I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
23 To Visuvareno, to mēs nepanāksim, kas liels spēkā, bet tiesu un taisnības pilnību Viņš negroza.
den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
24 Tāpēc cilvēki Viņu bīstas, Viņš neuzlūko nevienu pašgudru.
Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.
