Ījaba 37
1 Patiesi, par to trīc mana sirds un uzlec no savas vietas.
Deraf förskräcker sig mitt hjerta, och bäfvar.
2 Klausiet, jel klausiet, kā Viņa pērkons rūc, un kāda balss no Viņa mutes iziet.
Hörer hans rösts skall, och det ljud som utaf hans mun går.
3 Viņš to izlaiž pa visām debesīm, un Savu spīdumu pa visiem zemes galiem.
Han ser under alla himlar, och hans ljus skin uppå jordenes ändar.
4 Pēc tam rūc Viņa balss, Viņš liek pērkonam rībēt ar varenu skaņu un neaiztur tos (zibeņus), kad Viņa balss nāk dzirdama.
Efter honom bullrar dundret, han dundrar med ett stort skall; och när hans dundrande hördt varder, kan man intet förhålla det.
5 Tas stiprais Dievs ar Savu balsi liek pērkonam rūkt brīnišķi, Viņš dara lielas lietas, ko neizprotam.
Gud dundrar med sitt dunder grufveliga, och gör stor ting, och varder dock intet känd.
6 Jo Viņš saka uz sniegu: krīti uz zemi, un uz stipro lietu, tad stiprais lietus ir klāt ar varu.
Han talar till snön, så är han straxt här på jordene, och till regnskuren, så är regnskuren der med magt.
7 Viņš aizzieģelē visu cilvēku roku, lai Viņu pazīst visi ļaudis, ko viņš radījis.
Man förgömmer sig ibland alla menniskor, att folket skall känna hans verk.
8 Zvēri iet savā alā un paliek savā vietā.
Vilddjuret kryper uti skjul, och blifver i sitt rum.
9 No dienvidu puses nāk vētra un no ziemeļa puses aukstums.
Sunnanefter kommer väder, och nordanefter köld.
10 Caur tā stiprā Dieva pūšanu nāk salna, ka platas upes aizsalst.
Af Guds anda kommer frost, och stort vatten, då han utgjuter.
11 Viņš arī apkrauj ar ūdeņiem biezos mākoņus un izplēš Savus ugunīgos padebešus.
De tjocke skyar skilja sig, att klart skall varda, och igenom molnet utbrister hans ljus.
12 Tie griežas apkārt pēc Viņa gudrā prāta, ka tie padara visu, ko Viņš tiem pavēl pa visu plato pasauli,
Han vänder skyarna hvart han vill, att de skola göra allt det han bjuder dem på jordenes krets;
13 Vai par rīksti savai zemei, vai par labu Viņš tā liek notikt.
Ehvad det är öfver en slägt, eller öfver ett land, då man finner honom barmhertigan.
14 Liec to vērā, Ījab, stāvi klusu, un apdomā tā stiprā Dieva brīnumus.
Akta deruppå, Job; statt och förnim Guds under.
15 Vai tu zini, kad Dievs nodomājis, Savu debesu spīdumam likt spīdēt?
Vetst du, när Gud låter detta komma öfver dem; och när han låter sina skyars ljus utgå?
16 Vai tu zini padebešu lidināšanos, tā Visuzinātāja brīnumus?
Vetst du, huru skyarna utsprida sig; hvilka under de fullkomlige veta;
17 Tu, kam drēbes paliek karstas, kad Viņš zemi svilina dienas vidus bulā.
Att din kläder varm äro, då landet är stilla af sunnanväder?
18 Vai tu ar Viņu esi izpletis tos spožos padebešus, kas cieti stāv kā liets spieģelis?
Ja, du utbreder icke skyarna med honom, hvilke starke äro, och anseende såsom en grund.
19 Stāsti mums, ko mums Viņam būs sacīt, jo aiz tumsības mēs nekā nevaram izdarīt.
Låt oss höra hvad vi skole säga honom; förty vi räcke icke intill honom för mörker.
20 Vai Viņam lai saka, ka es runāšu? Jo kurš cilvēks vēlētos, lai viņu aprij!
Ho skall förtälja honom hvad jag talar? Om någor talar, han varder uppsluken.
21 Un nu gan saules gaismu neredz, kas pie debesīm spoži spīd, bet kad vējš pūš, tā skaidrojās.
Nu ser man icke ljuset, som inom skyn lyser; men när vädret blås, göres det klart.
22 No ziemeļiem nāk zelts, - bet Dievs mājo bijājamā godībā.
Ifrå nordan kommer guld, den förskräckelige Gudi till lof;
23 To Visuvareno, to mēs nepanāksim, kas liels spēkā, bet tiesu un taisnības pilnību Viņš negroza.
Men den Allsmägtiga kunna de intet finna, den så stor är i magtene; ty han måste ingen räkenskap göra af sinom rätt och rättfärdigom sakom.
24 Tāpēc cilvēki Viņu bīstas, Viņš neuzlūko nevienu pašgudru.
Derföre måste menniskorna frukta honom, och han fruktar inga visa.
