Ījaba 34
1 Un Elihus atbildēja un sacīja:
Och Elihu svarade, och sade:
2 Klausāties, gudrie, manu valodu, un prātīgie, atgriežat ausis pie manis;
Hörer, I vise, mitt tal, och I förståndige, akter på mig;
3 Jo auss pārbauda vārdus, tā kā mute bauda barību.
Ty örat pröfvar talet, och munnen smakar maten.
4 Lai pārspriežam savā starpā, lai kopā atzīstam, kas ir labi.
Låt oss utvälja en dom, att vi måge emellan oss känna hvad godt är.
5 Jo Ījabs saka: es esmu taisns, bet Dievs ir atņēmis manu tiesu.
Ty Job hafver sagt: Jag är rättfärdig, och Gud hafver förvägrat mig min rätt.
6 Lai gan man taisnība, mani tura par melkuli, manas mokas ir nedziedinājamas, lai gan neesmu noziedzies.
Jag måste ljuga, om jag än rätt hade; jag varder plågad af min skott, om jag än det intet förskyllat hade.
7 Kur ir gan cilvēks, kā Ījabs, kas zaimošanu dzer kā ūdeni,
Ho är en sådana, som Job; som gabberi dricker såsom vatten,
8 Un draudzējās ar ļaundarītājiem un staigā ar bezdievīgiem?
Och går på vägenom med illgerningsmän, så att han vandrar med ogudaktiga män?
9 Jo viņš saka: cilvēkam nekā nepalīdz, ka tas mīļo Dievu.
Ty han hafver sagt: Om än någor rätt färdig vore, så gäller han dock intet när Gudi.
10 Tādēļ, gudrie vīri, klausāties mani. Nevar būt, ka Dievs ir ļauns un tas Visuvarenais netaisns.
Hörer mig, I vise män: Bort det, att Gud skulle vara ogudaktig, och den Allsmägtige orättvis;
11 Jo Viņš cilvēkam maksā pēc viņa darba, un ikkatram liek klāties pēc viņa gājuma.
Utan han lönar menniskone, efter som hon hafver förtjent; och drabbar uppå hvar och en efter hans gerningar.
12 Patiesi, Dievs nedara ļauna, un tas Visuvarenais nepārgroza tiesu!
Utan tvifvel, Gud fördömer ingen med orätt, och den Allsmägtige böjer icke rätten.
13 Kam pasaule ir pavēlēta, ja ne Viņam, un kas ir radījis visu zemi?
Ho hafver skickat det uppå jordene är, och ho hafver satt hela jordenes krets?
14 Ja Viņš Savu sirdi grieztu uz Sevi pašu vien, un Savu garu un Savu dvašu ņemtu pie Sevis:
Om han det toge sig före, kunde han allas anda och lif till sig samla;
15 Tad visa miesa kopā mirtu, un cilvēks taptu atkal par pīšļiem.
Allt kött vorde tillhopa förgåendes, och menniskan vorde åter till asko igen.
16 Ja nu tev ir saprašana, klausi to, ņem vērā manas valodas balsi.
Hafver du förstånd, så hör detta, och gif akt på mins tals röst.
17 Vai jel, kas taisnību ienīst, varēs vadīt? Kā tad tev bija tiesāt to Vistaisnāko?
Skulle någon fördenskull tvinga rätten, att han hatar honom? Och derföre att du stolt äst, skulle du fördenskull fördöma den rättfärdiga?
18 Viņu, kas uz ķēniņu var sacīt: tu netikli, un uz valdnieku: tu blēdi;
Skulle någor säga till Konungen: Du Belial? och till Förstarna: I ogudaktige?
19 Kas neuzlūko valdnieku vaigu un neieredz bagātus vairāk nekā nabagus, jo tie visi ir Viņa roku darbs.
Den dock icke ser på Förstarnas person, och känner icke mer den härliga än den fattiga; förty de äro alle hans handaverk.
20 Acumirklī tie nomirst, un nakts vidū tautas top iztrūcinātas un iet bojā, un varenie top aizrauti un ne caur cilvēka roku.
Med hast måste menniskorna dö, och om midnattstid förskräckas och förgås; de mägtige varda kraftlöse borttagne.
21 Jo Viņa acis skatās uz cilvēka ceļiem, un Viņš redz visus viņa soļus.
Ty hans ögon se uppå hvars och ens vägar, och han skådar alla deras gånger.
22 Tumsas nav nedz nāves ēnas, kur ļaundarītāji varētu slēpties.
Intet mörker eller skygd är, att ogerningsmän måga sig der fördölja;
23 Viņam cilvēks ilgi nav jāmeklē, ka lai nāk uz tiesu Dieva priekšā.
Ty det varder ingom tillstadt, att han kommer med Gud till rätta.
24 Viņš satriec varenos bez izmeklēšanas un ieceļ citus viņu vietā.
Han förgör många stolta, som icke stå till att räkna; och sätter andra i deras stad;
25 Tāpēc ka Viņš zina viņu darbus, Viņš tos apgāž naktī, ka tie top satriekti.
Derföre, att han känner deras gerningar; och omstörter dem om nattena, att de skola sönderkrossade varda.
26 Viņš tos šausta kā bezdievīgus, tādā vietā, kur visi redz.
Han kastar de ogudaktiga uti en hop, der man gerna ser det;
27 Tāpēc ka tie no Viņa atkāpušies un nav apdomājuši visus Viņa ceļus.
Derföre, att de icke hafva följt honom efter, och förstodo ingen af hans vägar;
28 Ka nabaga brēkšanai bija jānāk pie Viņa, un bēdīgā kliegšanu Viņš paklausīja.
Att de fattigas rop skulle komma inför honom, och han dens eländas rop höra måtte.
29 Kad Viņš dod mieru, kas tad pazudinās? Kad Viņš Savu vaigu apslēpj, kas Viņu skatīs? Tā tas ir ar tautām, tā ar ikvienu cilvēku,
Om han frid gifver, ho vill fördöma? Och om han förskyler anletet, ho vill se uppå honom ibland folken och menniskorna?
30 Lai nelieša cilvēks nevalda un tautai nav par valgiem.
Så låter han nu en skrymtare regera, till att plåga folket.
31 Jo uz Dievu jāsaka: man bija jācieš, es vairs negrēkošu.
För Guds skull vill jag lida talet, och icke förmenat.
32 Ko es neredzu, to māci tu man; ja esmu darījis netaisnību, tad to vairs nedarīšu.
Hafver jag icke drabbat rätt, lär du mig bättre; hafver jag orätt handlat, vill jag icke göra så mer.
33 Vai Dievs lai atlīdzina pēc tava prāta? Jo tu neesi mierā! tad spriedi tu, ne es! Un ko tu taču māki sacīt!
Man vänter nu svar af dig; ty du förkastar all ting, och du hafver begynt det, och icke jag. Vetst du nu något, så tala.
34 Prātīgi ļaudis man sacīs, un ikviens gudrs vīrs, kas uz mani klausījies:
Visa män låter jag väl tala, och en vis man hörer mig.
35 Ījabs runājis neprazdams, un viņa vārdi nav bijuši gudri.
Men Job talar ovisliga, och hans ord äro icke vis.
36 Kaut Ījabs taptu pārbaudīts līdz galam, ka viņš runā, kā bezdievīgi ļaudis.
Min Fader, låt Job försökt varda allt intill ändan, derföre att han vänder sig till orättfärdiga menniskor.
37 Jo viņš krauj grēku uz grēku, viņš mūsu priekšā zaimo un runā daudz pret to stipro Dievu. -
Han hafver utöfver sina synd ännu dertill hädat; derföre låt honom inför oss slagen varda; och träte sedan med sinom ordom inför Gud.
