Ījaba 32
1 Tad tie trīs vīri mitējās Ījabam atbildēt, tāpēc ka tas pats sevi turēja par taisnu.
De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
2 Bet Elihus, Baraheēļa dēls, tas Buzietis, no Rāma radiem, apskaitās pret Ījabu lielās dusmās, tāpēc ka tas savu dvēseli taisnoja pār Dievu.
Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
3 Viņš arī apskaitās par saviem trim draugiem, ka tie atbildes neatrada un tomēr Ījabu pazudināja.
och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
4 Jo Elihus bija gaidījis ar Ījabu runāt, tāpēc ka tie bija vecāki nekā viņš.
Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
5 Bet kad Elihus redzēja, ka atbildes nebija to triju vīru mutē, tad viņš apskaitās.
Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
6 Un Elihus, Baraheēļa dēls, tas Buzietis, atbildēja un sacīja: es esmu jauns, bet jūs esat veci, tāpēc es esmu gaidījis un bijājies, jums izteikt savu padomu.
Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
7 Es domāju: lai tie gadi runā, un gadu vairums lai izteic gudrību.
Jag tänkte: "Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom."
8 Bet tas ir Tas Gars iekš cilvēka un tā visuvarenā Dieva dvaša, kas tos dara gudrus.
Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
9 Veci nav tie gudrākie nedz sirmgalvji, kas prot tiesu.
Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
10 Tādēļ es gribu runāt, - klausiet mani, es arīdzan parādīšu savu zināšanu.
Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
11 Redzi, es esmu gaidījis uz jūsu vārdiem, esmu klausījies uz jūsu gudrību, vai jūs atrastu tos īstenos vārdus.
Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
12 Kad es nu jūs liku vērā, redzi, tad nav neviena, kas Ījabu būtu pārliecinājis, kas uz viņa vārdiem būtu atbildējis jūsu starpā.
Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
13 Tad nu nesakāt: mēs esam dzirdējuši gudrību; Dievs vien viņu pārvarēs, un ne cilvēks.
Nu mån I icke säga: "Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne."
14 Pret mani vēl viņš vārda nav cēlis, un ar jūsu valodu es viņam gan neatbildēšu. -
Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
15 Tie ir izbiedēti, vairs nevar atbildēt, tiem trūkst valodas.
Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
16 Es esmu gaidījis, bet tie nerunā, tie stāv klusu un vairs neatbild.
Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
17 Tad nu es atbildēšu savu tiesu, es arīdzan parādīšu savu zināšanu.
Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
18 Jo es esmu tik pilns vārdu, ka gars manu sirdi spiež.
Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
19 Redzi, mana sirds ir kā jauns vīns, kas nestāv vaļā, tā gribētu plīst, kā jauni ādas trauki.
Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
20 Es runāšu, lai es varu atpūsties, es atdarīšu savas lūpas un atbildēšu.
Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
21 Cilvēka vaigu es neuzlūkošu un nerunāšu nevienam pa prātam.
Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
22 Jo cilvēkam pa prātam runāt es nemāku, lai mans Radītājs mani ātri neaizņem projām.
Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
