Ījaba 32
1 Tad tie trīs vīri mitējās Ījabam atbildēt, tāpēc ka tas pats sevi turēja par taisnu.
Då vände de tre män åter att svara Job; efter han höll sig rättfärdigan.
2 Bet Elihus, Baraheēļa dēls, tas Buzietis, no Rāma radiem, apskaitās pret Ījabu lielās dusmās, tāpēc ka tas savu dvēseli taisnoja pār Dievu.
Men Elihu, Baracheels son, af Bus af Kams slägte, vardt vreder uppå Job, att han höll sina själ rättfärdigare än Gud.
3 Viņš arī apskaitās par saviem trim draugiem, ka tie atbildes neatrada un tomēr Ījabu pazudināja.
Ock vardt han vred uppå de tre hans vänner, att de intet svar funno, och dock fördömde Job.
4 Jo Elihus bija gaidījis ar Ījabu runāt, tāpēc ka tie bija vecāki nekā viņš.
Ty Elihu hade bidt, så länge de hade talat med Job, efter de voro äldre än han.
5 Bet kad Elihus redzēja, ka atbildes nebija to triju vīru mutē, tad viņš apskaitās.
Derföre, då, han såg, att intet svar var i de tre mäns mun, vardt han vred.
6 Un Elihus, Baraheēļa dēls, tas Buzietis, atbildēja un sacīja: es esmu jauns, bet jūs esat veci, tāpēc es esmu gaidījis un bijājies, jums izteikt savu padomu.
Och så svarade Elihu, Baracheels son, af Bus, och sade: Jag är ung, och I ären gamle, derföre hafver jag skytt, och fruktat bevisa min konst på eder.
7 Es domāju: lai tie gadi runā, un gadu vairums lai izteic gudrību.
Jag tänkte: Låt åren tala, och åldren bevisa vishet.
8 Bet tas ir Tas Gars iekš cilvēka un tā visuvarenā Dieva dvaša, kas tos dara gudrus.
Men anden är i menniskone, och dens Allsmägtigas Ande gör henne förståndiga.
9 Veci nav tie gudrākie nedz sirmgalvji, kas prot tiesu.
Mästarena äro icke de visaste, och de gamle förstå icke hvad rätt är.
10 Tādēļ es gribu runāt, - klausiet mani, es arīdzan parādīšu savu zināšanu.
Derföre vill jag ock tala; hör härtill, jag vill ock bevisa mina konst.
11 Redzi, es esmu gaidījis uz jūsu vārdiem, esmu klausījies uz jūsu gudrību, vai jūs atrastu tos īstenos vārdus.
Si, jag hafver bidt, medan I talat hafven; jag hafver gifvit akt på edart förstånd, tilldess I hafven gjort en ända på edart tal.
12 Kad es nu jūs liku vērā, redzi, tad nav neviena, kas Ījabu būtu pārliecinājis, kas uz viņa vārdiem būtu atbildējis jūsu starpā.
Och jag hafver haft akt uppå eder, och si, ingen är ibland eder, som Job straffa, eller till hans ord svara kan.
13 Tad nu nesakāt: mēs esam dzirdējuši gudrību; Dievs vien viņu pārvarēs, un ne cilvēks.
I mågen tilläfventyrs säga: Vi hafve drabbat på vishetena, att Gud hafver bortkastat honom, och ingen annar.
14 Pret mani vēl viņš vārda nav cēlis, un ar jūsu valodu es viņam gan neatbildēšu. -
Det talet gör mig icke fyllest; jag vill intet svara honom, efter som I taladen.
15 Tie ir izbiedēti, vairs nevar atbildēt, tiem trūkst valodas.
Ack! de uppgifvas, och kunna intet mer svara; de kunna intet mer tala.
16 Es esmu gaidījis, bet tie nerunā, tie stāv klusu un vairs neatbild.
Efter jag nu bidt hafver, och de kunna intet tala; förty de stå tyste, och svara intet mer;
17 Tad nu es atbildēšu savu tiesu, es arīdzan parādīšu savu zināšanu.
Vill jag dock svara min part, och bevisa mina konst;
18 Jo es esmu tik pilns vārdu, ka gars manu sirdi spiež.
Ty jag är så full med ordom, att min ande ängslas i minom buk.
19 Redzi, mana sirds ir kā jauns vīns, kas nestāv vaļā, tā gribētu plīst, kā jauni ādas trauki.
Si, min buk är såsom must, dem tilltäppt är, hvilken ny fat sönderslår.
20 Es runāšu, lai es varu atpūsties, es atdarīšu savas lūpas un atbildēšu.
Jag måste tala, att jag må få andas; jag måste upplycka mina läppar och svara.
21 Cilvēka vaigu es neuzlūkošu un nerunāšu nevienam pa prātam.
Jag vill på ingens person se, och ingo mennisko till vilja tala;
22 Jo cilvēkam pa prātam runāt es nemāku, lai mans Radītājs mani ātri neaizņem projām.
Förty jag vet icke, om jag så gjorde, om min skapare innan en kort tid mig borttagandes vorde.
