Ījaba 31
1 Es derību esmu derējis ar savām acīm, ka man nebija uzlūkot sievieti.
Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.
2 Bet kādu daļu Dievs man dod no augšienes, jeb kādu mantību tas Visuvarenais no debesīm?
Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?
3 Vai netaisnam nepienākas nelaime un ļauna darītājam nedienas?
Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän.
4 Vai Viņš neredz manus ceļus, vai Viņš neskaita visus manus soļus?
Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?
5 Ja esmu dzinis netaisnību un mana kāja steigusies uz nelietību, -
Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek?
6 Lai Viņš mani nosver taisnā svaru kausā, tad Dievs atzīs manu nenoziedzību.
Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.
7 Ja mani soļi no ceļa noklīduši, un mana sirds dzinusies pakaļ manām acīm, ja kas pielipis pie manām rokām:
Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck?
8 Tad lai es sēju, un cits to ēd, un mani iedēsti lai top izsakņoti.
Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.
9 Ja mana sirds ļāvās apmānīties sievas dēļ un ja esmu glūnējis pie sava tuvākā durvīm,
Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?
10 Tad lai mana sieva maļ citam, un svešs lai pie tās pieglaužas.
Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne.
11 Jo šī ir negantība un noziegums priekš tiesnešiem.
Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit,
12 Jo tas ir uguns, kas rij līdz pašai ellei un būtu izsakņojis visu manu padomu. (questioned)
en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.
13 Ja esmu nicinājis sava kalpa vai savas kalpones tiesu, kad tiem kas bija pret mani:
Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig?
14 Ko es tad varētu darīt, kad tas stiprais Dievs celtos, un kad Viņš meklētu, ko es varētu atbildēt?
Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?
15 Vai Tas, kas mani radījis mātes miesās, nav radījis viņu arīdzan? Vai Tas pats mūs miesās nav sataisījis(viena veida)?
Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.
16 Ja nabagam esmu liedzis, kad tam gribējās, vai licis izīgt atraitnes acīm,
Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta?
17 Ja esmu ēdis savu kumosu viens pats, tā ka bāriņš no tā arī nebūtu ēdis, -
Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav?
18 Jo no manas jaunības viņš pie manis ir uzaudzis kā pie tēva, un no savas mātes miesām es viņu esmu žēlojis, -
Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.
19 Ja esmu redzējis kādu bojā ejam, kam drēbju nebija, un ka nabagam nebija apsega;
Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med?
20 Ja viņa gurni man nav pateikušies, kad viņš bija sasilis no manu jēru ādām;
Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?
21 Ja savu roku esmu pacēlis pret bāriņu, kad es redzēju savu palīgu vārtos:
Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten?
22 Tad lai mans elkonis atkrīt no pleca un mana roka lai nolūst no stilba.
Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led.
23 Jo mani biedina Dieva sods un Viņa augstības priekšā esmu nespēcīgs.
Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.
24 Ja uz zeltu esmu licis savu cerību, vai uz šķīstu zeltu sacījis: mans patvērums;
Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan?
25 Ja esmu priecājies, ka man liela manta un ka mana roka ko laba sakrājusi;
Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?
26 Ja saules gaišumu esmu uzlūkojis, kad tas spīdēja, vai mēnesi, kad tas spoži tecēja,
Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram,
27 Un mana sirds būtu ļāvusies pievilties, ka savu roku no mutes uz tiem būtu pacēlis (tos godināt);
att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning?
28 Tas arī būtu noziegums priekš tiesnešiem, jo es būtu aizliedzis Dievu augstībā.
Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.
29 Ja esmu priecājies par sava nīdētāja nelaimi un lēkājis, kad posts to aizņēma.
Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom?
30 Jo es savai mutei neļāvu grēkot, ka es viņa dvēseli būtu lādējis, -
Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.
31 Ja manai saimei nebija jāsaka: vai kāds pie viņa galda gaļas nav paēdis?
Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?
32 Svešiniekam nebija jāpaliek par nakti ārā, savas durvis es atdarīju pret ceļa pusi -
Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.
33 Ja kā Ādams esmu apklājis savus pārkāpumus, savu noziegumu apslēpdams savā sirdī
Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm,
34 Ka man bija bail no tā lielā pulka, vai ka radu pelšana man biedēja, ka es klusu turējos, negāju ārā pa durvīm -
av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?
35 Ak kaut man būtu, kas mani klausītu! redzi, še mans raksts, lai Dievs man atbild, un tas raksts, ko mans pretinieks rakstījis!
Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift!
36 Tiešām, uz saviem kamiešiem es to gribu nest, to sev gribu apsiet kā kroni.
Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig.
37 Visus savus soļus es tam gribu izstāstīt, kā valdnieks es pie tā gribu pieiet -
Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.
38 Ja mans tīrums par mani kliedz, un viņa vagas kopā raud,
Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra?
39 Ja es viņa augļus esmu velti ēdis un arāju dvēselei licis nopūsties:
Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv?
40 Tad lai man aug dadži kviešu vietā un ērkšķi miežu vietā! Tā Ījaba vārdi beidzās.
Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.
