Ījaba 30
1 Bet nu par mani smejas, kas jaunāki nekā es, kuru tēvus es nebūtu cienījis likt pie saviem lopu suņiem.
Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2 Viņu roku spēku kur es to liktu? viņu zaļums un krietnums bija pagalam.
Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3 No trūkuma un bada izdēdējuši tie grauza noras, tumšās tuksneša un posta vietās.
Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4 Tie nātres izplūca pa krūmiem un paegļu saknes tiem bija par barību.
Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5 No ļaužu vidus tie tapa izdzīti un tiem uzkliedza kā zagļiem.
Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6 Bailīgās gravās tiem bija jādzīvo, ir zemes un akmeņu caurumos.
I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7 Krūmos tie brēca, un dadžos tie gūlās,
Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8 Nesaprašu un negoda ļaužu bērni, kas no zemes bija izdzīti!
en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9 Bet nu es tiem esmu tapis par dziesmiņu un esmu tiem par pasaku.
Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10 Tie mani tura par negantību, atstājās tālu no manis un nekaunas man vaigā spļaudīt.
med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11 Jo Dievs manu dvēseli ir darījis gurdenu un mani apbēdinājis; tad tie vairs nevaldās manā priekšā.
Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12 Pa labo roku ceļas puikas un stumda manas kājas un taisa savu ceļu, mani samaitāt.
Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13 Tie salauž manu laipu, tie palīdz mani gāzt, paši būdami bez palīga.
Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.
14 Tie nāk kā caur platu plīsumu; ar lielu troksni tie plūst šurpu.
Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.
15 Briesmas man uzbrukušas, kā ar vētru aizdzīta mana godība, un kā mākonis nozudusi mana laime.
Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
16 Tādēļ nu mana dvēsele nerimst iekš manis, un bēdu laiks mani aizgrābis.
Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17 Naktī mani kauli top izurbti iekš manis, un kas mani grauž, nerimst.
Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18 Caur varenu spēku mans apģērbs pārvērties; tas mani žņaudz, kā apkakle.
Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19 Viņš mani iemetis dubļos, un es esmu tapis kā pīšļi un pelni.
I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20 Es Tevi piesaucu, bet Tu man neatbildi, es gaidu, bet Tu tik skaties.
Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21 Tu pret mani esi palicis briesmīgs, ar Savu vareno roku Tu man turies pretī.
Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22 Tu mani pacēli, kā vējš mani aiznes, un man izkūst visa laime.
Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23 Jo es zinu, ka Tu mani nodosi nāvē, kur visi dzīvie kopā aiziet mājot.
Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24 Tomēr, vai krītot neizstiepj roku, jeb vai bojā ejot nebrēc.
Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25 Vai es neraudāju par grūtdienīti vai mana dvēsele nenoskuma par apbēdināto?
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26 Bet kad es nu gaidīju labumu, tad nāca ļaunums; kad es cerēju uz gaišumu, tad nāca tumsība.
Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27 Manas iekšas verd un nemitās, bēdu dienas man uzgājušas.
Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28 Es esmu melns, bet ne no saules, es paceļos un kliedzu draudzes vidū.
Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29 Vilkiem esmu palicis par brāli un pūces bērniem par biedri.
En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30 Mana āda palikusi melna uz manis, un mani kauli ir izkaltuši no karstuma.
Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31 Tādēļ mana kokle ir tapusi par žēlabām un mana stabule par vaimanām.
I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.
