Ījaba 30
1 Bet nu par mani smejas, kas jaunāki nekā es, kuru tēvus es nebūtu cienījis likt pie saviem lopu suņiem.
Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;
2 Viņu roku spēku kur es to liktu? viņu zaļums un krietnums bija pagalam.
Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;
3 No trūkuma un bada izdēdējuši tie grauza noras, tumšās tuksneša un posta vietās.
De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;
4 Tie nātres izplūca pa krūmiem un paegļu saknes tiem bija par barību.
De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;
5 No ļaužu vidus tie tapa izdzīti un tiem uzkliedza kā zagļiem.
Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.
6 Bailīgās gravās tiem bija jādzīvo, ir zemes un akmeņu caurumos.
Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;
7 Krūmos tie brēca, un dadžos tie gūlās,
Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;
8 Nesaprašu un negoda ļaužu bērni, kas no zemes bija izdzīti!
De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.
9 Bet nu es tiem esmu tapis par dziesmiņu un esmu tiem par pasaku.
Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.
10 Tie mani tura par negantību, atstājās tālu no manis un nekaunas man vaigā spļaudīt.
De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.
11 Jo Dievs manu dvēseli ir darījis gurdenu un mani apbēdinājis; tad tie vairs nevaldās manā priekšā.
Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.
12 Pa labo roku ceļas puikas un stumda manas kājas un taisa savu ceļu, mani samaitāt.
På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.
13 Tie salauž manu laipu, tie palīdz mani gāzt, paši būdami bez palīga.
De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.
14 Tie nāk kā caur platu plīsumu; ar lielu troksni tie plūst šurpu.
De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;
15 Briesmas man uzbrukušas, kā ar vētru aizdzīta mana godība, un kā mākonis nozudusi mana laime.
Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.
16 Tādēļ nu mana dvēsele nerimst iekš manis, un bēdu laiks mani aizgrābis.
Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.
17 Naktī mani kauli top izurbti iekš manis, un kas mani grauž, nerimst.
Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.
18 Caur varenu spēku mans apģērbs pārvērties; tas mani žņaudz, kā apkakle.
Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.
19 Viņš mani iemetis dubļos, un es esmu tapis kā pīšļi un pelni.
Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.
20 Es Tevi piesaucu, bet Tu man neatbildi, es gaidu, bet Tu tik skaties.
Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.
21 Tu pret mani esi palicis briesmīgs, ar Savu vareno roku Tu man turies pretī.
Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.
22 Tu mani pacēli, kā vējš mani aiznes, un man izkūst visa laime.
Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;
23 Jo es zinu, ka Tu mani nodosi nāvē, kur visi dzīvie kopā aiziet mājot.
Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.
24 Tomēr, vai krītot neizstiepj roku, jeb vai bojā ejot nebrēc.
Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.
25 Vai es neraudāju par grūtdienīti vai mana dvēsele nenoskuma par apbēdināto?
Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.
26 Bet kad es nu gaidīju labumu, tad nāca ļaunums; kad es cerēju uz gaišumu, tad nāca tumsība.
Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.
27 Manas iekšas verd un nemitās, bēdu dienas man uzgājušas.
Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.
28 Es esmu melns, bet ne no saules, es paceļos un kliedzu draudzes vidū.
Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.
29 Vilkiem esmu palicis par brāli un pūces bērniem par biedri.
Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.
30 Mana āda palikusi melna uz manis, un mani kauli ir izkaltuši no karstuma.
Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.
31 Tādēļ mana kokle ir tapusi par žēlabām un mana stabule par vaimanām.
Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.
