Ījaba 29
1 Un Ījabs teica vēl tālāk savus teikumus un sacīja:
Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Ak kaut es vēl būtu tāds kā pirmajos mēnešos, kā tai laikā, kad Dievs mani pasargāja;
Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3 Kad Viņa spīdeklis spīdēja pār manu galvu, un es Viņa gaismā staigāju pa tumsību;
då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4 Kā es biju savas jaunības laikā, kad Dievs mājoja pār manu dzīvokli,
Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
5 Kad tas Visuvarenais vēl bija ar mani, un mani bērni man apkārt;
då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
6 Kad savus soļus mazgāju krējumā, un akmens kalni man izlēja eļļas upes.
då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7 Kad es pa vārtiem izgāju pilsētā, kad savu krēslu noliku uz tirgus(laukuma);
När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
8 Tad jaunekļi mani redzot stājās pie malas, un sirmgalvji pacēlās un palika stāvot.
då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9 Virsnieki mitējās runāt un lika roku uz savu muti,
Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10 Lielkungu balss apklusa, un viņu mēle pielipa pie zoda.
furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11 Jo kura auss mani dzirdēja, tā mani teica laimīgu, un kura acs mani redzēja, tā deva man liecību.
Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12 Jo es izglābu nabagu, kas brēca, un bāriņu, kam nebija palīga.
ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13 Svētība no tā, kas ietu bojā, nāca pār mani, un atraitņu sirdi es iepriecināju.
Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14 Es apģērbos ar taisnību, un tā mani aptērpa, mana krietnība man bija kā mētelis un kā ķēniņa cepure.
I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15 Es biju aklam acs un biju tizlam kāja.
Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16 Nabagiem es biju par tēvu, un nezināma sūdzību es izvaicāju.
Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17 Es salauzīju netaisnā dzerokšļus un izrāvu laupījumu no viņa zobiem.
Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18 Un es sacīju: es nomiršu savā ligzdā un manu dienu būs daudz kā smiltis.
Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19 Mana sakne izpletīsies pie ūdens, un rasa paliks pa nakti uz manām lapām.
Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20 Mana godība būs vienmēr jauna pie manis, un manam stopam labi izdosies manā rokā. -
Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
21 Uz mani klausījās un gaidīja un klusu saņēma manu padomu.
Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22 Pēc maniem vārdiem neviens vairs nerunāja, un mana valoda uz tiem pilēja.
Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23 Pēc manis ilgojās kā pēc lietus, un atpleta savu muti kā uz vasaras lietu.
De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24 Es tiem uzsmaidīju, kad tiem nebija drošības, un mana vaiga gaišumu tie neskumdināja.
När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25 Es tiem biju ceļa rādītājs un sēdēju goda vietā un mājoju kā ķēniņš starp saviem pulkiem, kā noskumušu iepriecinātājs.
Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
