Ījaba 21
1 Bet Ījabs atbildēja un sacīja:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 Klausāties, klausāties manu valodu, un tā mani iepriecinājāt.
Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
3 Paciešaties man runājot, pēc apsmejiet manu valodu.
Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
4 Vai tad es vaidu par cilvēkiem, un kā lai mans prāts nav skumīgs?
Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
5 Skatāties uz mani, tad jūs iztrūcināsities un liksiet roku uz muti.
Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
6 Kad es to pieminu, tad es iztrūkstos, un šaušalas pārņem manu miesu.
Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
7 Kāpēc bezdievīgi paliek dzīvi, top veci, un vareni spēkā?
Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
8 Viņu sēkla pastāv viņu priekšā līdz ar viņiem, un viņu bērni priekš viņu acīm.
De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
9 Viņu namam ir miers bez bailēm, un Dieva rīkste nenāk pār tiem.
Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
10 Viņa vērsis aplec un nepaliek bez augļiem, viņa govs vedās un neizmetās.
När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
11 Savus bērnus tie izlaiž kā avju pulku, un viņu puikas lēkā.
Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
12 Tie ir līksmi ar bungām un koklēm un priecājās ar stabules skaņu.
De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid. (Sheol h7585)
14 Taču tie sacījuši uz Dievu: Nost no mums, jo Tavus ceļus mēs negribam atzīt.
Och de sade dock till Gud: "Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
15 Kas ir tas Visuvarenais, ka mēs tam kalpotu, un kāds labums mums atlec, ka to piesauktu?
Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?"
16 (Bet) redzi, viņu labums nestāv viņu rokā; tādēļ bezdievīgo padoms lai ir tālu nost no manis.
Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
17 Cikkārt tad izdziest bezdievīgo gaišums, un posts tiem uznāk, ka Dievs (tiem) liek valgus Savā dusmībā?
Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
18 Ka tie ir kā rugāji priekš vēja un kā pelus, ko vētra aizrauj.
De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
19 Dievs pataupot viņa nelaimi uz viņa bērniem. Lai Viņš to viņam pašam atmaksā, ka pats to mana.
"Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska." Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
20 Viņa paša acis lai redz savu postu, un pats lai dzer no tā Visuvarenā bardzības.
Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
21 Jo kādas tam bēdas par savu namu, kad paša vairs nav, kad viņa mēnešu skaits ir beigts.
Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
22 Kas mācītu saprašanu Dievam, kas arī tos augstos tiesā?
"Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?"
23 Viens nomirst pilnā spēkā visā mierā un laimē;
Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
24 Viņa trauki ir pilni piena, un viņa kauli ir tauki no smadzenēm.
hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
25 Cits atkal mirst ar rūgtu dvēseli un nekad nav baudījis labuma.
Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
26 Tie kopā guļ pīšļos, un abus tārpi apklāj.
Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
27 Redzi, es zinu jūsu domas un jūsu gudrību, ar ko jūs mani gribat nomākt.
Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
28 Jo jūs sakāt: kur ir tā varenā nams, un kur to bezdievīgo telts un dzīve?
I spörjen ju: "Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?"
29 Vai neesat vaicājuši, kas tālus ceļus gājuši; vai nezināt, ko tie stāsta?
Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
30 Ka ļaunais glābjās nelaimes dienā, un bardzības dienā tie top pasargāti.
att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
31 Kas viņam acīs pārmetīs viņa ceļu, kas viņu sodīs, kad tas ko dara?
Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
32 Ar godu viņš top pavadīts kapā, un kaps tam stāv par dzīvu piemiņu.
Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
33 Kapa smiltis ir viņam vieglas, un visi cilvēki iet viņam pakaļ, kā tie priekš viņa bijuši bez skaita.
Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
34 Kā tad jūs mani tik velti iepriecinājat? Jūsu atbildes ir un paliek blēņas.
Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
