Ījaba 19
1 Bet Ījabs atbildēja un sacīja:
Job svarade, och sade:
2 Cik ilgi jūs manu dvēseli bēdināsiet un mani mocīsiet ar vārdiem?
Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
3 Jūs gan desmitkārt mani likuši kaunā un nekaunaties mani tā nomākt.
I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
4 Un ja es tiešām esmu maldījies, tad tā maldīšanās ir mana.
Far jag vill, så far jag mig vill.
5 Vai tad jums tiešām tā bija lielīties pret mani un pierādīt manu kaunu?
Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
6 Ņemiet jel vērā, kā Dievs mani lauzis un mani apvaldzinājis ar Savu tīklu.
Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
7 Redzi, es brēcu par varas darbu, bet man neatbild; es kliedzu pēc palīga, bet tiesas nav.
Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
8 Manam ceļam Viņš licis šķēršļus, ka netieku uz priekšu, un uz manām tekām Viņš licis tumsību.
Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
9 Manu godu Viņš man novilcis un atņēmis manas galvas kroni.
Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
10 Viņš mani nopostījis visapkārt, ka eju bojā, un manu cerību Viņš izsakņojis kā koku.
Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
11 Viņš iededzinājis Savu bardzību pret mani un mani tur kā Savu ienaidnieku.
Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
12 Viņa kara spēki sanākuši kopā un pret mani taisījuši savu ceļu un apmetuši lēģeri ap manu dzīvokli.
Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
13 Manus brāļus viņš atšķīris tālu no manis, un mani draugi man palikuši visai sveši.
Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
14 Mani tuvinieki atstājās, un mani draugi mani aizmirst.
Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
15 Mana saime un manas kalpones tur mani par svešinieku, un es esmu kā svešs viņu acīs.
Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
16 Es saucu savu kalpu, bet tas neatbild, tas man mīļi jālūdzās ar savu muti.
Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
17 Mana dvaša riebj manai sievai, un mana smaka manas mātes bērniem.
Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
18 Pat puikas mani nicina; kad es ceļos, tad tie man runā pretim.
Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
19 Visi mani uzticamie draugi mani tur par negantību, un ko es mīlējis, tie ir griezušies pret mani.
Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
20 Mani kauli līp pie manas ādas un pie manas miesas, un maniem zobiem āda vien atliek.
Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
21 Apžēlojaties par mani, apžēlojaties par mani, mani draugi! Jo Dieva roka mani aizskārusi.
Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
22 Kāpēc jūs mani vajājat, kā tas stiprais Dievs, un no manas miesas nevarat pieēsties?
Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
23 Ak kaut mani vārdi taptu sarakstīti, ak kaut tie taptu iezīmēti grāmatā!
Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
24 Kaut tie ar dzelzs kaltu un svinu par mūžīgu piemiņu taptu iecirsti akmenī.
Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
25 Bet es zinu, ka mans Pestītājs dzīvs, un pēcgalā Viņš celsies pār pīšļiem.
Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
26 Un kad mana āda, kas tā sasista, vairs nebūs, tad vaļā no savas miesas es skatīšu Dievu.
Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
27 Tiešām, es Viņu sev skatīšu, un manas acis Viņu redzēs, un nebūs svešs. - Mana sirds iekš manis ilgojās.
Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
28 Kad jūs sakāt: Kā mēs to vajāsim? Un ka tā vaina pie manis atrasta:
Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
29 Tad bīstaties no zobena; jo zobens ir tā bardzība par noziegumiem, lai jūs atzīstat, ka ir sodība.
Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
