Ījaba 17
1 Mans gars ir vājš, manas dienas pagalam, kaps man ir klāt.
Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.
2 Tiešām, mēdītāji mani apstāj un uz viņu tiepšanos jāskatās manām acīm.
Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
3 Galvo jel, pārstāvi Tu mani pie Sevis paša, kur tad cits man roku dos!
Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?
4 Jo viņu sirdīm Tu saprašanu esi apslēpis; tāpēc Tu viņiem virsroku nedosi.
Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.
5 Kas savus draugus izdāvā par laupījumu, tā bērnu acis izīgs.
Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.
6 Bet Viņš mani darījis ļaudīm par sakāmu vārdu, ka esmu tāds, kam spļauj vaigā.
Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.
7 Tādēļ mana acs ir tumša no skumības, un visi mani locekļi ir kā ēna.
Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
8 Taisnie par to iztrūcinājās, un nenoziedzīgais iekarst par neganto.
De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
9 Bet taisnais turas pastāvīgi uz sava ceļa, un kam šķīstas rokas, pieņemas stiprumā.
Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
10 Tad nu jūs visi nāciet tik atkal vien, gudra es neatradīšu jūsu starpā.
Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
11 Manas dienas ir pagājušas, mani padomi iznīcināti, ko mana sirds bija kopusi.
Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.
12 Nakti tie sauc par dienu, un gaismu saka tuvu esam, kur tumsa klātu.
Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger; (Sheol h7585)
14 Trūdus es saucu par savu tēvu, tārpus par savu māti un māsu.
till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».
15 Kur tad būs mana cerība, manu cerību, kas to redzēs?
Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?
