Ījaba 17
1 Mans gars ir vājš, manas dienas pagalam, kaps man ir klāt.
Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
2 Tiešām, mēdītāji mani apstāj un uz viņu tiepšanos jāskatās manām acīm.
Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
3 Galvo jel, pārstāvi Tu mani pie Sevis paša, kur tad cits man roku dos!
Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
4 Jo viņu sirdīm Tu saprašanu esi apslēpis; tāpēc Tu viņiem virsroku nedosi.
Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
5 Kas savus draugus izdāvā par laupījumu, tā bērnu acis izīgs.
Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
6 Bet Viņš mani darījis ļaudīm par sakāmu vārdu, ka esmu tāds, kam spļauj vaigā.
Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
7 Tādēļ mana acs ir tumša no skumības, un visi mani locekļi ir kā ēna.
Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
8 Taisnie par to iztrūcinājās, un nenoziedzīgais iekarst par neganto.
Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
9 Bet taisnais turas pastāvīgi uz sava ceļa, un kam šķīstas rokas, pieņemas stiprumā.
Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
10 Tad nu jūs visi nāciet tik atkal vien, gudra es neatradīšu jūsu starpā.
Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
11 Manas dienas ir pagājušas, mani padomi iznīcināti, ko mana sirds bija kopusi.
Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
12 Nakti tie sauc par dienu, un gaismu saka tuvu esam, kur tumsa klātu.
Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
14 Trūdus es saucu par savu tēvu, tārpus par savu māti un māsu.
Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
15 Kur tad būs mana cerība, manu cerību, kas to redzēs?
Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
