Ījaba 16
1 Tad Ījabs atbildēja un sacīja:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 Tādas lietas nu papilnam esmu dzirdējis, jūs visi esat nelāga iepriecinātāji.
Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.
3 Vai tie uzpūstie vārdi nu būs galā, vai kas tevi dzen tā atbildēt?
Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?
4 Es gan tāpat runātu kā jūs, kad jūsu dvēsele būtu manā vietā, ar vārdiem es pret jums turētos un kratītu savu galvu pār jums.
Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.
5 Es jūs stiprinātu ar savu muti, jūs iepriecinātu ar savām lūpām.
Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
6 Kad es runāju, tad manas sāpes nerimst, un kad es klusu ciešu, vai tad tās nostājās?
Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
7 Tiešām, nu Viņš mani nokausējis; Tu esi izklīdinājis visu manu saimi,
Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.
8 Un mani darījis grumbainu, - tas ir par liecību, un mana liecība cēlās pret mani un mani apsūdzēja pašā vaigā.
Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
9 Viņa bardzība mani saplosīja un vajāja, Viņš sakož Savus zobus par mani, mans pretinieks met briesmīgas acis uz mani.
I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
10 Tie atplēš muti pret mani, un lādot tie mani sit vaigā, tie sapulcējās kopā pret mani.
Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.
11 Dievs mani nodevis neliešiem un man licis nākt bezdievīgu rokā.
Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.
12 Es biju mierā, bet Viņš mani sadauzījis, Viņš mani grābis pie kakla un mani satriecis un mani licis Sev par mērķi.
Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
13 Viņa bultas ap mani skraida, Viņš sašķēlis manas īkstis un nav taupījis, Viņš manu žulti izlējis zemē.
från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.
14 Plosīdams Viņš mani plosot plosījis, Viņš kā pats varenais pret mani lauzies.
Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.
15 Es maisu esmu šuvis ap savu ādu un savu ragu licis pīšļos,
Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
16 Mans vaigs ir nosarcis no raudām, un pār maniem acu vākiem ir nāves ēna,
Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
17 Jebšu netaisnība nav manā rokā, un mana lūgšana ir šķīsta.
Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!
18 Zeme, neapklāj manas asinis, un mana saukšana lai nemitās!
Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
19 Jau tagad, redzi, mans liecinieks ir debesīs, un mans liecības devējs debess augstībā.
Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.
20 Mani draugi ir mani mēdītāji, bet no manas acs asaras pil uz Dievu,
Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
21 Kaut Viņš tiesu nestu starp vīru un Dievu un starp cilvēka bērnu un viņa draugu!
Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.
22 Jo tie noliktie gadi ies galā, un es aiziešu ceļu, kur atpakaļ negriezīšos.
Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.
