Ījaba 16
1 Tad Ījabs atbildēja un sacīja:
Job svarade, och sade:
2 Tādas lietas nu papilnam esmu dzirdējis, jūs visi esat nelāga iepriecinātāji.
Jag hafver sådana ofta hört; I ären alle arme hugsvalare.
3 Vai tie uzpūstie vārdi nu būs galā, vai kas tevi dzen tā atbildēt?
När vilja dock dessa lösa ord hafva en ända? Eller hvad fattas dig, att du så svarar?
4 Es gan tāpat runātu kā jūs, kad jūsu dvēsele būtu manā vietā, ar vārdiem es pret jums turētos un kratītu savu galvu pār jums.
Jag kunde ock väl tala såsom I; jag ville att edor själ vore i mine själs stad; jag ville ock finna ord emot eder, och så rista mitt hufvud öfver eder.
5 Es jūs stiprinātu ar savu muti, jūs iepriecinātu ar savām lūpām.
Jag ville styrka eder med munnen, och tala af sinnet med mina läppar.
6 Kad es runāju, tad manas sāpes nerimst, un kad es klusu ciešu, vai tad tās nostājās?
Men om jag än talar, så skonar min svede mig dock intet; låter jag ock blifvat, så går han dock intet ifrå mig.
7 Tiešām, nu Viņš mani nokausējis; Tu esi izklīdinājis visu manu saimi,
Men nu gör han mig vedermödo, och förstörer all min ledamot.
8 Un mani darījis grumbainu, - tas ir par liecību, un mana liecība cēlās pret mani un mani apsūdzēja pašā vaigā.
Han hafver mig gjort skrynkotan, och vittnar emot mig; och min motståndare hafver sig upp emot mig, och svarar emot mig.
9 Viņa bardzība mani saplosīja un vajāja, Viņš sakož Savus zobus par mani, mans pretinieks met briesmīgas acis uz mani.
Hans vrede sliter mig, och den som är mig vred, biter samman tänderna öfver mig; min motståndare ser hvasst med sin ögon på mig.
10 Tie atplēš muti pret mani, un lādot tie mani sit vaigā, tie sapulcējās kopā pret mani.
De gapa med sin mun emot mig, och hafva hånliga slagit mig vid mitt kindben; de hafva tillhopa släckt sin harm på mig.
11 Dievs mani nodevis neliešiem un man licis nākt bezdievīgu rokā.
Gud hafver öfvergifvit mig dem orättfärdiga, och låtit mig komma i de ogudaktigas händer.
12 Es biju mierā, bet Viņš mani sadauzījis, Viņš mani grābis pie kakla un mani satriecis un mani licis Sev par mērķi.
Jag var rik, men han hafver mig gjort till intet; han hafver tagit mig vid halsen, och sönderslitit mig, och uppsatt mig sig till ett mål.
13 Viņa bultas ap mani skraida, Viņš sašķēlis manas īkstis un nav taupījis, Viņš manu žulti izlējis zemē.
Han hafver kringhvärft mig med sina skyttor; han hafver sargat mina njurar, och intet skonat; han hafver utgjutit min galla på jordena.
14 Plosīdams Viņš mani plosot plosījis, Viņš kā pats varenais pret mani lauzies.
Han hafver gjort mig ett sår öfver det andra; han hafver öfverfallit mig såsom en kämpe.
15 Es maisu esmu šuvis ap savu ādu un savu ragu licis pīšļos,
Jag hafver sömmat en säck på mina hud, och hafver lagt mitt horn i mull.
16 Mans vaigs ir nosarcis no raudām, un pār maniem acu vākiem ir nāves ēna,
Mitt ansigte är svullet af gråt, och min ögonlock äro vorden mörk;
17 Jebšu netaisnība nav manā rokā, un mana lūgšana ir šķīsta.
Ändock att ingen orättfärdighet är i mine hand, och min bön är ren.
18 Zeme, neapklāj manas asinis, un mana saukšana lai nemitās!
Ack jord! öfvertäck icke mitt blod, och mitt rop hafve intet rum.
19 Jau tagad, redzi, mans liecinieks ir debesīs, un mans liecības devējs debess augstībā.
Och si nu, mitt vittne är i himmelen, och den mig känner är i höjdene.
20 Mani draugi ir mani mēdītāji, bet no manas acs asaras pil uz Dievu,
Mine vänner äro mine begabbare; mitt öga fäller tårar till Gud.
21 Kaut Viņš tiesu nestu starp vīru un Dievu un starp cilvēka bērnu un viņa draugu!
Om en man kunde gå till rätta med Gud, såsom menniskors barn med sin nästa.
22 Jo tie noliktie gadi ies galā, un es aiziešu ceļu, kur atpakaļ negriezīšos.
Men de förelagda år äro komne; och jag går den vägen bort, den jag aldrig igen kommer.
