Ījaba 15
1 Tad Elifas no Temanas atbildēja un sacīja:
Då svarade Eliphas af Thema, och sade:
2 Vai tad gudram vīram būs runāt tukšas domas un savu sirdi pildīt ar vēju?
Skall en vis man tala så i vädret, och uppfylla sin buk med väder?
3 Pārmācīt ar vārdiem, kas nepieklājās, un ar valodu, kur labums neatlec?
Du straffar med onyttigom ordom, och ditt tal kommer intet till gagns.
4 Tiešām, tu iznīcini Dieva bijāšanu un nicini pielūgšanu Dieva priekšā.
Du hafver bortkastat räddhågan, och talar förakteliga för Gudi;
5 Jo tava mute parāda tavu noziegumu, un tu esi uzņēmies runāt, kā gudrinieki runā.
Ty så lärer din ondska din mun, och du hafver utvalt ena skalkatungo.
6 Tava mute tevi pazudina, un ne es; tavas lūpas pret tevi dod liecību.
Din mun skall fördöma dig, och icke jag; dina läppar skola svara dig.
7 Vai tu esi tas pirmais cilvēks piedzimis, vai tu esi dzemdināts, pirms kalni bija?
Äst du den första menniska, som född är? Äst du för all berg aflader?
8 Vai tu esi dzirdējis Dieva apslēpto padomu, vai tu gudrību esi iezīdis?
Hafver du hört Guds hemliga råd? Och är sjelfva visdomen ringare än du?
9 Ko tu zini, ko mēs nezinātu, ko tu proti, un mēs to neprastu?
Hvad vetst du, det vi icke vete? Hvad förstår du, det som icke är när oss?
10 Arī mūsu starpā ir sirmi un veci, kas ilgāki dzīvojuši, nekā tavs tēvs.
Gråhårote och gamle äro när oss, som länger hafva lefvat än dine fäder.
11 Vai Dieva iepriecināšanas priekš tevis mazas, un vārds, laipnīgi uz tevi runāts?
Skulle Guds hugsvalelse så ringa aktas för dig? Men du hafver något hemligit stycke när dig.
12 Kāpēc tava sirds tevi tā apmāna, kāpēc tavas acis tā spulgo,
Hvad tager ditt hjerta före? Hvi ser du så stolt ut?
13 Ka tavas dusmas ceļas pret Dievu un izverd tādu valodu no tavas mutes?!
Hvi sätter ditt sinne sig emot Gud, att du låter sådana ord gå af dinom mun?
14 Kas ir cilvēks, ka tas būtu šķīsts, un ka būtu taisns, kas no sievas dzimis?
Hvad är en menniska, att hon skulle vara ren; och att han skulle vara rättfärdig, som af qvinno född är?
15 Redzi, Saviem svētiem Viņš neuztic un debesis nav šķīstas priekš Viņa acīm.
Si, ibland hans helga är ingen ostraffelig, och himlarna äro icke rene för honom.
16 Ne nu vēl tas negantais un samaitātais cilvēks, kas netaisnību dzer kā ūdeni.
Huru mycket mer menniskan, som är stygg och ond; den der orättfärdighetena dricker såsom vatten?
17 Es tev stāstīšu, klausies mani, un es tev teikšu, ko esmu redzējis,
Jag vill visa dig det, hör mig; jag vill förtälja dig, hvad jag sett hafver;
18 Ko gudrie stāstījuši no saviem tēviem un nav slēpuši, -
Hvad de vise sagt hafva, och för deras fader icke hafver fördoldt varit;
19 Tiem vien zeme bija dota, un svešinieks viņu starpā nebija nācis, -
Hvilkom allena landet gifvet är, så att ingen främmande må gå ibland dem.
20 Bezdievīgais mokās visu mūžu, un briesmīgais, cik tam gadi nolikti.
En ogudaktig bäfvar i alla sina lifsdagar, och enom tyrann är hans åratal fördoldt.
21 Viņa ausīs skan briesmas, pašā mierā viņam uzbrūk postītājs.
Hvad han hörer, det förskräcker honom; och ändå att frid är, så hafver han dock den sorg, att han skall förderfvas.
22 Viņš neuzticās iznākt no tumsības; jo zobens uz viņu gaida.
Han tror icke, att han skall kunna undfly olyckona, och förmodar sig alltid svärdet.
23 Viņš skraida šurp un turp pēc maizes, kur varētu dabūt; viņš zin tumsības dienu sev tuvu klātu.
När han far ut hit och dit efter sin näring, så tycker honom att hans olyckos tid är för handene.
24 Bēdas un izbailes viņu biedē, viņu pārvar kā ķēniņš, uz kaušanos gatavs.
Ångest och nöd förskräcka honom, och slå honom ned, såsom en Konung med enom här;
25 Jo viņš izstiepa savu roku pret Dievu un cēlās pret to Visuvareno.
Ty han hafver utsträckt sina hand emot Gud, och emot den Allsmägtiga förstärkt sig.
26 Viņš skrēja pret Viņu ar pašu galvu, ar savu priekšturamo bruņu biezām pumpām.
Han löper med hufvudet emot honom, och står halsstyf emot honom.
27 Viņš savu vaigu tauki izbaroja un kopa resnu vēderu.
Han hafver upphäfvit sig emot honom, och satt sig hårdt emot honom.
28 Viņš dzīvoja izpostītās pilsētās un namos, kur nebija jādzīvo, kuriem nolemts būt par akmeņu kopām.
Men han skall bo i nederslagna städer, der inga hus äro; utan ligga i enom hop.
29 (Tāpēc) viņš nepaliks bagāts, un viņa manta nepastāvēs, un viņa laime neizplētīsies virs zemes.
Han skall icke varda rik, och hans gods skall icke förökas; och skall icke utspridas i landena.
30 Viņš no tumsības ārā neiznāks, liesma izkaltēs viņa zarus, caur Dieva mutes dvašu viņš aizies.
Han skall icke undfly olycko; eldslågen skall förtorka hans grenar; och skall varda borttagen af hans muns anda.
31 Lai viņš nepaļaujas uz nelietību, ar to viņš pieviļas; jo nelietība būs viņa alga.
Han är så bedragen, att han icke tror att det skall varda värre med honom.
32 Tā alga nāks priekšlaiku, un viņa zars nezaļos.
Han får en ända, när honom obeqvämt är; och hans gren skall icke grönskas.
33 Viņš zaudēs kā vīna koks savus ķekarus un nometīs kā eļļas koks savus ziedus.
Han varder afhemtad såsom en omogen drufva af vinträt, och såsom ett oljoträ bortfaller sitt blomster.
34 Jo bezdievīgo saime paliks neauglīga, un uguns norīs dāvanu ņēmēju dzīvokļus.
Ty de skrymtares församling skall blifva ensam, och elden skall förtära hans hus, som gåfvor tager.
35 Tie ir grūti ar netaisnību un dzemdē postu, un savām sirds domām tie pieviļas.
Han anar olycko, och föder vedermödo; och deras buk bär list fram.
