Ecechiela 24

1 Un Tā Kunga vārds notika uz mani devītā gadā, desmitā mēnesī, desmitā mēneša dienā, sacīdams:

Och Herrans ord skedde till mig, i nionde årena, på tionde dagen i tionde månadenom, och sade:

2 Cilvēka bērns, uzraksti sev šīs dienas, šīs pašas dienas vārdu: Bābeles ķēniņš šai dienā ir apmeties pret Jeruzālemi.

Du menniskobarn, skrif denna dagen upp, ja rätt denna dagen; ty Konungen i Babel hafver rätt på denna dagen rustat sig emot Jerusalem.

3 Saki līdzību pret to atkāpēju sugu un saki uz tiem: tā saka Tas Kungs Dievs: cel podu pie uguns, cel to klāt, ielej arīdzan ūdeni iekšā.

Och gif de ohörsammo folkena en liknelse före, och säg till dem: Detta säger Herren Herren: Sätt till ena gryto, sätt henne till, och gjut der vatten in.

4 Saliec tos gabalus tur iekšā, visus labos gabalus, cisku un pleci, pildi to ar tiem visulabākiem kauliem.

Lägg stycken tillsammans deruti, de derin skola, och de bästa stycken, låret och bogen; och fyll henne med bästa märgstycken.

5 Ņem no visulabākām avīm un iekuri arī uguni apakš tiem kauliem, lai labi vārās, un kauli, kas iekšā, lai labi izvārās.

Tag det bästa af hjordenom, och gör en eld derunder, till att koka märgstycken, och låt det flux sjuda, och låt märgstycken väl kokas deruti.

6 Tādēļ tā saka Tas Kungs Dievs: Ak vai tai asins pilsētai, tam podam, kas sarūsējis un kam rūsa negrib noiet. Gabalu pēc gabala ņem ārā, meslus par to nemet.

Derföre säger Herren Herren alltså: O den mordiska staden, den en sådana gryta är, i hvilko de vederbrända vederläder, och vill intet afgå; tag derut det ena stycket efter det andra, och du torf icke kasta lott om, hvilket först ut skall.

7 Jo viņas asinis ir viņas vidū, viņa tās ir izlējusi uz kailas klints un tās nav izgāzusi zemē, ka pīšļi tās apklātu.

Ty hang blod är derinne, den han på ena bara häll, och icke på jordena utgjutit hafver, der man dock hade kunnat betäckt det med jord.

8 Sūtīt bardzību un parādīt atriebšanu, Es viņas asinis esmu licis izliet uz kailas klints, ka netop apklātas.

Och jag hafver också fördenskull samma blod låtit utgjuta uppå ena bara häll, att det icke skulle kunna förskylas; på det grymheten skulle komma öfver dem, och det måtte hämnadt varda.

9 Tādēļ tā saka Tas Kungs Dievs: Ak vai, tai asins pilsētai! Arī es kurināšu uguni lielu.

Derföre säger Herren Herren alltså: O du mordiska stad, den jag till en stor eld göra vill:

10 Pienesi daudz malkas, iededzini uguni, savāri gaļu, un zāļo to ar zālēm, un lai tie kauli savārās.

Bär hit mycken ved; tänd upp elden, att köttet må sudet varda, och bekrydda det väl, att märgstycken vederbrinna.

11 Pēc tam cel viņu tukšu uz oglēm, lai tas top karsts un lai viņa varš nodeg sarkans un viņa netīrums, kas tur iekšā, izkūst, un viņa rūsa top izdeldēta.

Sätt ock grytona tomma uppå elden, på det hon må varda het, och hennes koppar förbrinna, om hennes orenhet bortsmältas, och hennes vederbränna afgå kunde.

12 Viņš dara lielu pūliņu, un viņa rūsa negrib noiet, viņa rūsa pastāv ugunī

Men den vederbrännan, ehuru fast det ock brinner, vill likväl intet afgå; ty det är allt för mycket vederbrändt, och måste försmälta i eldenom.

13 Tavas negantās nešķīstības dēļ; tādēļ ka Es tevi esmu šķīstījis, un tu neesi palikusi šķīsta, tad tu no savas nešķīstības vairs netapsi šķīsta, kamēr Es Savu bardzību pie tevis bušu izdarījis.

Din orenhet är så förhärd, att om jag än gerna ville rensa dig, så, vill du dock intet låta rensa dig ifrå dine orenhet; derföre kan du nu härefter intet mer ren varda igen, tilldess min grymhet hafver släckt sig uppå dig.

14 Es Tas Kungs to esmu runājis, tā būs, un to Es darīšu, Es no tā neatstāšos un nesaudzēšu un neapželošos; pēc taviem ceļiem un pēc taviem darbiem tevi sodīs, saka Tas Kungs Dievs.

Jag, Herren, hafver det talat; det skall komma, jag skall görat, och intet försummat; jag vill intet skona, eller låta mig det ångra; utan de skola döma dig, efter som du lefvat och gjort hafver, säger Herren Herren.

15 Un Tā Kunga vārds notika uz mani sacīdams:

Och Herrans ord skedde till mig, och sade:

16 Cilvēka bērns, redzi, Es atņemšu tavu acu jaukumu caur vienu sitienu; tomēr tev nebūs žēloties nedz raudāt nedz asaras izliet.

Du menniskobarn, si, jag skall, genom ena plågo, taga dig bort dins ögons lust; men du skall intet beklaga dig, eller gråta, eller fälla några tårar.

17 Nopūties klusiņām, necel raudas par mirušiem. Bet uzsien savu cepuri un apvelc savas kurpes kājās, neaptin savu muti, tev arī nebūs ēst raudu maizi.

Hemliga må du sucka, men ingen dödsklagan föra; utan skall lägga din skrud uppå, och draga dina skor uppå; du skall icke skyla din mun och icke äta sorgebröd.

18 Tā es runāju uz tiem ļaudīm no rīta, un vakarā mana sieva nomira. Un es darīju no rīta, kā man bija pavēlēts.

Och då jag om morgonen bittida med folkena talat hade, blef mig om aftonen min hustru död; och jag gjorde i den andra morgonen såsom mig befaldt var.

19 Tad tie ļaudis uz mani sacīja: vai tu negribi mums stāstīt, kādēļ mums šīs lietas rāda, ka tu tā dari?

Och folket sade till mig: Vill du icke kungöra oss, hvad det betyder, som du gör?

20 Un es uz tiem sacīju: Tā Kunga vārds uz mani noticis sacīdams:

Och jag sade till dem: Herren hafver talat med mig, och sagt:

21 Saki Israēla namam: tā saka Tas Kungs Dievs: redzi, Es sagānīšu Savu svēto vietu, jūsu lepno stiprumu, jūsu acu jaukumu un jūsu dvēseļu mīlību, un jūsu dēli un jūsu meitas, ko jūs esat atstājuši, kritīs caur zobenu.

Säg Israels huse, att Herren Herren säger alltså: Si, jag skall ohelga min helgedom, den edor högsta tröst, edor ögons lust, och edor hjertas önskan är; och edra söner och döttrar, dem I öfvergifva måsten, skola falla genom svärd.

22 Tad jūs darīsiet, kā Es esmu darījis, muti jūs neaptīsiet un raudu maizi neēdīsiet.

Och I måsten göra, lika som jag gjort hafver; edar mun måsten I intet skyla, och intet sorgebröd äta;

23 Un jūsu cepures būs uz jūsu galvām un jūsu kurpes jūsu kājās. Jūs nežēlosities nedz raudāsiet, bet iznīksiet savos noziegumos, un vaidēsiet cits pret citu.

Utan skolen sätta edar skrud uppå edor hufvud, och draga edra skor uppå; I skolen intet beklaga eder, eller gråta; utan försmäkta öfver edra synder, och sucka hvar med annar.

24 Tā Ecehiēls jums būs par zīmi; itin kā viņš darījis, tā jūs darīsiet; kad tas notiks, tad jūs samanīsiet, ka Es esmu Tas Kungs Dievs.

Och Hesekiel skall allstå vara eder ett tecken, att I göra måsten lika som han gjort hafver, när det så kommer; på det I förnimma skolen, att jag är Herren Herren.

25 Un tu, cilvēka bērns, vai tas nebūs tai dienā, kad Es no tiem atņemšu viņu drošumu, viņu slavu un prieku, viņu acu jaukumu un viņu dvēseles mīlību, viņu dēlus un viņu meitas,

Och du menniskobarn, på den tiden, då jag ifrå dem tager deras magt och tröst, deras ögons lust, och deras hjertas önsko, deras söner och döttrar;

26 Tai dienā nāks pie tevis viens, kas izglābies un to tavām ausīm stāstīs.

Ja, på den samma tiden skall en, den der undsluppen är, komma till dig, och förkunna dig det.

27 Tai dienā tava mute atvērsies kā arī tam izglābtam, un tu runāsi un nebūsi vairs mēms. Tā tu būsi par brīnuma zīmi un tie samanīs, ka Es esmu Tas Kungs.

På den tiden skall din mun, emot den som undsluppen är, upplåten varda, att du skall tala, och icke mer tiga; ty då måste vara dem ett tecken, på det de skola förnimma att jag är Herren.