Psalmorum 137

1 David Hieremiae super flumina Babylonis illic sedimus et flevimus cum recordaremur Sion

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 in salicibus in medio eius suspendimus organa nostra

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 quia illic interrogaverunt nos qui captivos duxerunt nos verba cantionum et qui abduxerunt nos hymnum cantate nobis de canticis Sion

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

4 quomodo cantabimus canticum Domini in terra aliena

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 si oblitus fuero tui Hierusalem oblivioni detur dextera mea

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 adhereat lingua mea faucibus meis si non meminero tui si non praeposuero Hierusalem in principio laetitiae meae

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 memor esto Domine filiorum Edom diem Hierusalem qui dicunt exinanite exinanite usque ad fundamentum in ea

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

8 filia Babylonis misera beatus qui retribuet tibi retributionem tuam quam retribuisti nobis

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 beatus qui tenebit et adlidet parvulos tuos ad petram

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.