Job 7
1 militia est vita hominis super terram et sicut dies mercennarii dies eius
En stridsmans liv lever ju människan på jorden, och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.
2 sicut servus desiderat umbram et sicut mercennarius praestolatur finem operis sui
Hon är lik en träl som flämtar efter skugga, lik en dagakarl som får bida efter sin lön.
3 sic et ego habui menses vacuos et noctes laboriosas enumeravi mihi
Så har jag fått till arvedel månader av elände; nätter av vedermöda hava blivit min lott.
4 si dormiero dico quando consurgam et rursum expectabo vesperam et replebor doloribus usque ad tenebras
Så snart jag har lagt mig, är min fråga: "När skall jag då få stå upp?" Ty aftonen synes mig så lång; jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.
5 induta est caro mea putredine et sordibus pulveris cutis mea aruit et contracta est
Med förruttnelsens maskar höljes min kropp, med en skorpa lik jord; min hud skrymper samman och faller sönder.
6 dies mei velocius transierunt quam a texente tela succiditur et consumpti sunt absque ulla spe
Mina dagar fly snabbare än vävarens spole; de försvinna utan något hopp.
7 memento quia ventus est vita mea et non revertetur oculus meus ut videat bona
Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.
8 nec aspiciet me visus hominis oculi tui in me et non subsistam
Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.
Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. (Sheol h7585)
10 nec revertetur ultra in domum suam neque cognoscet eum amplius locus eius
Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
11 quapropter et ego non parcam ori meo loquar in tribulatione spiritus mei confabulabor cum amaritudine animae meae
Därför vill jag nu icke lägga band på min mun, jag vill taga till orda i min andes ångest, jag vill klaga i min själs bedrövelse.
12 numquid mare sum ego aut cetus quia circumdedisti me carcere
Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder, så att du måste sätta ut vakt mot mig?
13 si dixero consolabitur me lectulus meus et relevabor loquens mecum in strato meo
När jag hoppas att min bädd skall trösta mig, att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,
14 terrebis me per somnia et per visiones horrore concuties
då förfärar du mig genom drömmar, och med syner förskräcker du mig.
15 quam ob rem elegit suspendium anima mea et mortem ossa mea
Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd, hellre dö än vara blott knotor!
16 desperavi nequaquam ultra iam vivam parce mihi nihil enim sunt dies mei
Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv. Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.
17 quid est homo quia magnificas eum aut quia ponis erga eum cor tuum
Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne, aktar på henne så noga,
18 visitas eum diluculo et subito probas illum
synar henne var morgon, prövar henne vart ögonblick?
19 usquequo non parces mihi nec dimittis me ut gluttiam salivam meam
Huru länge skall det dröja, innan du vänder din blick ifrån mig, lämnar mig i fred ett litet andetag?
20 peccavi quid faciam tibi o custos hominum quare posuisti me contrarium tibi et factus sum mihimet ipsi gravis
Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig, du människornas bespejare? Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp och låtit mig bliva en börda för mig själv?
21 cur non tolles peccatum meum et quare non auferes iniquitatem meam ecce nunc in pulvere dormiam et si mane me quaesieris non subsistam
Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse, icke tillgiva mig min missgärning? Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet; om du söker efter mig, så är jag icke mer.
