Job 17
1 spiritus meus adtenuabitur dies mei breviabuntur et solum mihi superest sepulchrum
Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.
2 non peccavi et in amaritudinibus moratur oculus meus
Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
3 libera me et pone iuxta te et cuiusvis manus pugnet contra me
Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?
4 cor eorum longe fecisti a disciplina et propterea non exaltabuntur
Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.
5 praedam pollicetur sociis et oculi filiorum eius deficient
Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.
6 posuit me quasi in proverbium vulgi et exemplum sum coram eis
Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.
7 caligavit ab indignatione oculus meus et membra mea quasi in nihili redacta sunt
Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
8 stupebunt iusti super hoc et innocens contra hypocritam suscitabitur
De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
9 et tenebit iustus viam suam et mundis manibus addet fortitudinem
Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
10 igitur vos omnes convertimini et venite et non inveniam in vobis ullum sapientem
Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
11 dies mei transierunt cogitationes meae dissipatae sunt torquentes cor meum
Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.
12 noctem verterunt in diem et rursum post tenebras spero lucem
Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger; (Sheol h7585)
14 putredini dixi pater meus es mater mea et soror mea vermibus
till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».
15 ubi est ergo nunc praestolatio mea et patientiam meam quis considerat
Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?
