Job 10
1 taedet animam meam vitae meae dimittam adversum me eloquium meum loquar in amaritudine animae meae
Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;
2 dicam Deo noli me condemnare indica mihi cur me ita iudices
Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.
3 numquid bonum tibi videtur si calumnieris et opprimas me opus manuum tuarum et consilium impiorum adiuves
Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?
4 numquid oculi carnei tibi sunt aut sicut videt homo et tu videbis
Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?
5 numquid sicut dies hominis dies tui et anni tui sicut humana sunt tempora
Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;
6 ut quaeras iniquitatem meam et peccatum meum scruteris
Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;
7 et scias quia nihil impium fecerim cum sit nemo qui de manu tua possit eruere
Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?
8 manus tuae plasmaverunt me et fecerunt me totum in circuitu et sic repente praecipitas me
Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.
9 memento quaeso quod sicut lutum feceris me et in pulverem reduces me
Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.
10 nonne sicut lac mulsisti me et sicut caseum me coagulasti
Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?
11 pelle et carnibus vestisti me et ossibus et nervis conpegisti me
Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.
12 vitam et misericordiam tribuisti mihi et visitatio tua custodivit spiritum meum
Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.
13 licet haec celes in corde tuo tamen scio quia universorum memineris
Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.
14 si peccavi et ad horam pepercisti mihi cur ab iniquitate mea mundum me esse non pateris
Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.
15 et si impius fuero vae mihi est et si iustus non levabo caput saturatus adflictione et miseria
Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;
16 et propter superbiam quasi leaenam capies me reversusque mirabiliter me crucias
Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.
17 instauras testes tuos contra me et multiplicas iram tuam adversum me et poenae militant in me
Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.
18 quare de vulva eduxisti me qui utinam consumptus essem ne oculus me videret
Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;
19 fuissem quasi qui non essem de utero translatus ad tumulum
Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.
20 numquid non paucitas dierum meorum finietur brevi dimitte ergo me ut plangam paululum dolorem meum
Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;
21 antequam vadam et non revertar ad terram tenebrosam et opertam mortis caligine
Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?
22 terram miseriae et tenebrarum ubi umbra mortis et nullus ordo et sempiternus horror inhabitans
Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.
