Psalmorum 7
1 Psalmus David, quem cantavit Domino pro verbis Chusi filii Iemini. Domine Deus meus in te speravi: salvum me fac ex omnibus persequentibus me, et libera me.
Davids oskyldighet, der han om söng Herranom, för Chus ords skull, den Jeminitens. Uppå dig, Herre, tröstar jag, min Gud; hjelp mig ifrån alla mina förföljare, och undsätt mig;
2 Nequando rapiat ut leo animam meam, dum non est qui redimat, neque qui salvum faciat.
Att de icke få mina själ fatt såsom lejon, och sönderslita henne efter ingen hjelpare är.
3 Domine Deus meus si feci istud, si est iniquitas in manibus meis:
Herre min Gud, hafver jag sådant gjort, och är orätt i mina händer;
4 Si reddidi retribuentibus mihi mala, decidam merito ab inimicis meis inanis.
Hafver jag vedergullit dem ondt, som mig med frid läto, eller gjort dem skada, som mine fiender voro utan sak;
5 Persequatur inimicus animam meam, et comprehendat, et conculcet in terra vitam meam, et gloriam meam in pulverem deducat.
Så förfölje min fiende mina själ, och få henne fatt, och nedtrampe mitt lif på markena, och lägge mina äro uti stoft. (Sela)
6 Exurge Domine in ira tua: et exaltare in finibus inimicorum meorum. Et exurge Domine Deus meus in praecepto quod mandasti:
Statt upp, Herre, i dine vrede; upphäf dig öfver mina fiendars grymhet; och hjelp mig åter in i det ämbete, som du mig befallt hafver;
7 et synagoga populorum circumdabit te. Et propter hanc in altum regredere:
Att folket må åter församla sig till dig; och för deras skull kom upp igen.
8 Dominus iudicat populos. Iudica me Domine secundum iustitiam meam, et secundum innocentiam meam super me.
Herren är domare öfver folken; döm mig, Herre, efter mina rättfärdighet och fromhet.
9 Consumetur nequitia peccatorum, et diriges iustum, scrutans corda et renes Deus. Iustum
Låt på de ogudaktigas ondsko en ände varda, och fordra de rättfärdiga; ty du, rättfärdige Gud, pröfvar hjerta och njurar.
10 adiutorium meum a Domino, qui salvos facit rectos corde.
Min sköld är när Gudi, hvilken de rätthjertade hjelper.
11 Deus iudex iustus, fortis, et patiens: numquid irascitur per singulos dies?
Gud är en rätt domare, och en Gud, som dageliga hotas.
12 Nisi conversi fueritis, gladium suum vibrabit: arcum suum tetendit, et paravit illum.
Vill man icke omvända sig, så hafver han hvässt sitt svärd, och spänt sin båga och måttar till;
13 Et in eo paravit vasa mortis, sagittas suas ardentibus effecit.
Och hafver lagt der dödelig skott uppå; sina pilar hafver han tillredt, till att förderfva.
14 Ecce parturiit iniustitiam: concepit dolorem, et peperit iniquitatem.
Si, denne hafver ondt i sinnet, med olycko är han hafvandes; men ett fel skall han föda.
15 Lacum aperuit, et effodit eum: et incidit in foveam, quam fecit.
Han hafver grafvit ena grop, och kastat der grant ut, och är i den gropena fallen, som han gjort hade.
16 Convertetur dolor eius in caput eius: et in verticem ipsius iniquitas eius descendet.
Hans olycka skall uppå hans hufvud komma, och hans arghet uppå hans hjessa falla.
17 Confitebor Domino secundum iustitiam eius: et psallam nomini Domini altissimi.
Jag tackar Herranom för hans rättfärdighets skull, och vill lofva Herrans Namn, dens Aldrahögstas.
