Psalmorum 69
1 Psalmus David, in finem, pro iis, qui commutabuntur. Salvum me fac Deus: quoniam intraverunt aquae usque ad animam meam.
För sångmästaren, efter "Liljor"; av David. Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.
2 Infixus sum in limo profundi: et non est substantia. Veni in altitudinem maris: et tempestas demersit me.
Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.
3 Laboravi clamans, raucae factae sunt fauces meae: defecerunt oculi mei, dum spero in Deum meum.
Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.
4 Multiplicati sunt super capillos capitis mei, qui oderunt me gratis. Confortati sunt qui persecuti sunt me inimici mei iniuste: quae non rapui, tunc exolvebam.
Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.
5 Deus tu scis insipientiam meam: et delicta mea a te non sunt abscondita.
Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.
6 Non erubescant in me qui expectant te Domine, Domine virtutum. Non confundantur super me qui quaerunt te, Deus Israel.
Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.
7 Quoniam propter te sustinui opprobrium: operuit confusio faciem meam.
Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;
8 Extraneus factus sum fratribus meis, et peregrinus filiis matris meae.
främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.
9 Quoniam zelus domus tuae comedit me: et opprobria exprobrantium tibi, ceciderunt super me.
Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.
10 Et operui in ieiunio animam meam: et factum est in opprobrium mihi.
Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.
11 Et posui vestimentum meum cilicium: et factus sum illis in parabolam.
Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.
12 Adversum me loquebantur qui sedebant in porta: et in me psallebant qui bibebant vinum.
Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.
13 Ego vero orationem meam ad te Domine: tempus beneplaciti Deus. In multitudine misericordiae tuae exaudi me, in veritate salutis tuae:
Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.
14 Eripe me de luto, ut non infigar: libera me ab iis, qui oderunt me, et de profundis aquarum.
Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.
15 Non me demergat tempestas aquae, neque absorbeat me profundum: neque urgeat super me puteus os suum.
Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.
16 Exaudi me Domine, quoniam benigna est misericordia tua: secundum multitudinem miserationum tuarum respice in me.
Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.
17 Et ne avertas faciem tuam a puero tuo: quoniam tribulor, velociter exaudi me.
Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.
18 Intende animae meae, et libera eam: propter inimicos meos eripe me.
Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.
19 Tu scis improperium meum, et confusionem meam, et reverentiam meam.
Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.
20 In conspectu tuo sunt omnes qui tribulant me, improperium expectavit cor meum et miseriam. Et sustinui qui simul contristaretur, et non fuit: et qui consolaretur, et non inveni.
Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.
21 Et dederunt in escam meam fel: et in siti mea potaverunt me aceto.
De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.
22 Fiat mensa eorum coram ipsis in laqueum, et in retributiones, et in scandalum.
Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;
23 Obscurentur oculi eorum ne videant: et dorsum eorum semper incurva.
må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.
24 Effunde super eos iram tuam: et furor irae tuae comprehendat eos.
Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.
25 Fiat habitatio eorum deserta: et in tabernaculis eorum non sit qui inhabitet.
Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,
26 Quoniam quem tu percussisti, persecuti sunt: et super dolorem vulnerum meorum addiderunt.
eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.
27 Appone iniquitatem super iniquitatem eorum: et non intrent in iustitiam tuam.
Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.
28 Deleantur de Libro viventium: et cum iustis non scribantur.
Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.
29 Ego sum pauper et dolens: salus tua Deus suscepit me.
Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.
30 Laudabo nomen Dei cum cantico: et magnificabo eum in laude:
Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.
31 Et placebit Deo super vitulum novellum: cornua producentem et ungulas.
Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.
32 Videant pauperes et laetentur: quaerite Deum, et vivet anima vestra:
När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.
33 Quoniam exaudivit pauperes Dominus: et vinctos suos non despexit.
Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.
34 Laudent illum caeli et terra, mare, et omnia reptilia in eis.
Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.
35 Quoniam Deus salvam faciet Sion: et aedificabuntur civitates Iuda. Et inhabitabunt ibi, et hereditate acquirent eam.
Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet.
36 Et semen servorum eius possidebit eam, et qui diligunt nomen eius, habitabunt in ea.
Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.
