Psalmorum 69
1 Psalmus David, in finem, pro iis, qui commutabuntur. Salvum me fac Deus: quoniam intraverunt aquae usque ad animam meam.
För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.
2 Infixus sum in limo profundi: et non est substantia. Veni in altitudinem maris: et tempestas demersit me.
Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.
3 Laboravi clamans, raucae factae sunt fauces meae: defecerunt oculi mei, dum spero in Deum meum.
Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.
4 Multiplicati sunt super capillos capitis mei, qui oderunt me gratis. Confortati sunt qui persecuti sunt me inimici mei iniuste: quae non rapui, tunc exolvebam.
Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.
5 Deus tu scis insipientiam meam: et delicta mea a te non sunt abscondita.
Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.
6 Non erubescant in me qui expectant te Domine, Domine virtutum. Non confundantur super me qui quaerunt te, Deus Israel.
Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.
7 Quoniam propter te sustinui opprobrium: operuit confusio faciem meam.
Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.
8 Extraneus factus sum fratribus meis, et peregrinus filiis matris meae.
Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;
9 Quoniam zelus domus tuae comedit me: et opprobria exprobrantium tibi, ceciderunt super me.
främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.
10 Et operui in ieiunio animam meam: et factum est in opprobrium mihi.
Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.
11 Et posui vestimentum meum cilicium: et factus sum illis in parabolam.
Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.
12 Adversum me loquebantur qui sedebant in porta: et in me psallebant qui bibebant vinum.
Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.
13 Ego vero orationem meam ad te Domine: tempus beneplaciti Deus. In multitudine misericordiae tuae exaudi me, in veritate salutis tuae:
Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.
14 Eripe me de luto, ut non infigar: libera me ab iis, qui oderunt me, et de profundis aquarum.
Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.
15 Non me demergat tempestas aquae, neque absorbeat me profundum: neque urgeat super me puteus os suum.
Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.
16 Exaudi me Domine, quoniam benigna est misericordia tua: secundum multitudinem miserationum tuarum respice in me.
Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.
17 Et ne avertas faciem tuam a puero tuo: quoniam tribulor, velociter exaudi me.
Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.
18 Intende animae meae, et libera eam: propter inimicos meos eripe me.
Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.
19 Tu scis improperium meum, et confusionem meam, et reverentiam meam.
Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.
20 In conspectu tuo sunt omnes qui tribulant me, improperium expectavit cor meum et miseriam. Et sustinui qui simul contristaretur, et non fuit: et qui consolaretur, et non inveni.
Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.
21 Et dederunt in escam meam fel: et in siti mea potaverunt me aceto.
Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.
22 Fiat mensa eorum coram ipsis in laqueum, et in retributiones, et in scandalum.
De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.
23 Obscurentur oculi eorum ne videant: et dorsum eorum semper incurva.
Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;
24 Effunde super eos iram tuam: et furor irae tuae comprehendat eos.
må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.
25 Fiat habitatio eorum deserta: et in tabernaculis eorum non sit qui inhabitet.
Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.
26 Quoniam quem tu percussisti, persecuti sunt: et super dolorem vulnerum meorum addiderunt.
Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,
27 Appone iniquitatem super iniquitatem eorum: et non intrent in iustitiam tuam.
eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.
28 Deleantur de Libro viventium: et cum iustis non scribantur.
Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.
29 Ego sum pauper et dolens: salus tua Deus suscepit me.
Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.
30 Laudabo nomen Dei cum cantico: et magnificabo eum in laude:
Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.
31 Et placebit Deo super vitulum novellum: cornua producentem et ungulas.
Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.
32 Videant pauperes et laetentur: quaerite Deum, et vivet anima vestra:
Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.
33 Quoniam exaudivit pauperes Dominus: et vinctos suos non despexit.
När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.
34 Laudent illum caeli et terra, mare, et omnia reptilia in eis.
Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.
35 Quoniam Deus salvam faciet Sion: et aedificabuntur civitates Iuda. Et inhabitabunt ibi, et hereditate acquirent eam.
Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.
36 Et semen servorum eius possidebit eam, et qui diligunt nomen eius, habitabunt in ea.
Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet. Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.
