Psalmorum 10

1 Ut quid Domine recessisti longe, despicis in opportunitatibus, in tribulatione?

Herre, hvi träder du så långt ifrå fördöljer dig i nödenes tid?

2 Dum superbit impius, incenditur pauper: comprehenduntur in consiliis quibus cogitant.

Så länge den ogudaktige öfverhandena hafver, måste den elände lida; de hålla med hvarannan, och upptänka arga list.

3 Quoniam laudatur peccator in desideriis animae suae: et iniquus benedicitur.

Ty den ogudaktige berömmer sig af sitt sjelfsvåld; och den giruge välsignar sig, och lastar Herran.

4 Exacerbavit Dominum peccator, secundum multitudinem irae suae non quaeret.

Den ogudaktige är så stolt och vred, att han frågar efter ingen; uti alla sina tankar håller han Gud för intet.

5 Non est Deus in conspectu eius: inquinatae sunt viae illius in omni tempore. Auferuntur iudicia tua a facie eius: omnium inimicorum suorum dominabitur.

Han håller fram med det han förehafver; dine domar äro fjerran ifrå honom; han handlar högmodeliga med alla sina fiendar.

6 Dixit enim in corde suo: Non movebor a generatione in generationem, sine malo.

Han säger i sitt hjerta: Jag varder aldrig omstött; det skall ingen nöd hafva i evig tid.

7 Cuius maledictione os plenum est, et amaritudine, et dolo: sub lingua eius labor et dolor.

Hans mun är full med bannor, falskhet och bedrägeri; hans tunga kommer mödo och arbete åstad.

8 Sedet in insidiis cum divitibus in occultis, ut interficiat innocentem.

Han sitter i försåt i gårdomen; han dräper de oskyldiga hemliga; hans ögon vakta efter de fattiga.

9 Oculi eius in pauperem respiciunt: insidiatur in abscondito, quasi leo in spelunca sua. Insidiatur ut rapiat pauperem: rapere pauperem dum attrahit eum.

Han vaktar i hemlig rum, såsom ett lejon i kulone; han vaktar efter, att han må gripa den elända; och han griper honom, då han drager honom i sitt nät.

10 In laqueo suo humiliabit eum, inclinabit se, et cadet cum dominatus fuerit pauperum.

Han förkrossar och nedertrycker, och till jordena slår den fattiga med våld.

11 Dixit enim in corde suo: Oblitus est Deus, avertit faciem suam ne videat in finem.

Han säger i sitt hjerta: Gud hafver förgätit det; han hafver bortdolt sitt ansigte, han ser det aldrig.

12 Exurge Domine Deus, exaltetur manus tua: ne obliviscaris pauperum.

Statt upp, Herre Gud; upphäf dina hand; förgät icke den elända.

13 Propter quid irritavit impius Deum? dixit enim in corde suo: Non requiret.

Hvi skall den ogudaktige försmäda Gud, och i sitt hjerta säga: Du sköter der intet om?

14 Vides, quoniam tu laborem et dolorem consideras: ut tradas eos in manus tuas. Tibi derelictus est pauper: orphano tu eris adiutor.

Du ser det ju; förty du skådar vedermödo och jämmer, det står i dina händer; de fattige befalla det dig; du äst de faderlösas hjelpare.

15 Contere brachium peccatoris et maligni: quaeretur peccatum illius, et non invenietur.

Bryt sönder dens ogudaktigas arm, och besök det onda; så skall man hans ogudaktiga väsende intet mer finna.

16 Dominus regnabit in aeternum, et in saeculum saeculi: peribitis Gentes de terra illius.

Herren är Konung alltid och evinnerliga; Hedningarna måste förgås utu hans land.

17 Desiderium pauperum exaudivit Dominus: praeparationem cordis eorum audivit auris tua.

De fattigas trängtan hörer du, Herre; deras hjerta är visst, att ditt öra aktar deruppå;

18 Iudicare pupillo et humili, ut non apponat ultra magnificare se homo super terram.

Att du skaffar dem faderlösa och fattiga rätt; att menniskan icke mer skall högmodas på jordene.