Lamentationes 5
1 Recordare Domine quid acciderit nobis: intuere, et respice opprobrium nostrum.
Tänk uppå, Herre, huru oss går; skåda och se uppå vår smälek.
2 Hereditas nostra versa est ad alienos: domus nostrae ad extraneos.
Vårt arf är främmandom till del vordet, och vår hus utländskom.
3 Pupilli facti sumus absque patre, matres nostrae quasi viduae.
Vi äre faderlöse, och hafvom ingen fader våra mödrar äro såsom enkor.
4 Aquam nostram pecunia bibimus: ligna nostra pretio comparavimus.
Vattnet, som oss tillhörde, måste vi dricka för penningar, vår egen ved måste vi betala.
5 Cervicibus nostris minabamur, lassis non dabatur requies.
Tvång ligger oss på halsen, och om vi än trötte varda, så gifs oss dock ingen hvila.
6 Aegypto dedimus manum, et Assyriis ut saturaremur pane.
Vi hafve måst gifva oss under Egypten och Assur, på det vi dock måtte få bröd, och äta oss mätta.
7 Patres nostri peccaverunt, et non sunt: et nos iniquitates eorum portavimus.
Våre fäder hafva syndat, och äro icke mer för handene, och vi måste deras missgerningar umgälla.
8 Servi dominati sunt nostri: non fuit qui redimeret de manu eorum.
Tjenare äro rådande öfver oss, och ingen är, som oss utu deras hand förlossar.
9 In animabus nostris afferebamus panem nobis, a facie gladii in deserto.
Vi måste hemta vårt bröd med vår lifsfara för svärdena uti öknene.
10 Pellis nostra, quasi clibanus exusta est a facie tempestatum famis.
Vår hud är förbränd såsom uti enom ugn, för den grufveliga hungren.
11 Mulieres in Sion humiliaverunt, et virgines in civitatibus Iuda.
De hafva skämt qvinnorna i Zion, och jungfrurna uti Juda städer.
12 Principes manu suspensi sunt: facies senum non erubuerunt.
Förstarna äro af dem upphängde, och de gamlas person hafver man intet ärat.
13 Adolescentibus impudice abusi sunt: et pueri in ligno corruerunt.
Ynglingarna hafva måst draga qvarnena, och de unge stupa under vedabördor.
14 Senes defecerunt de portis: iuvenes de choro psallentium.
De gamle sitta intet mer i portarna, och ynglingar bruka intet mer strängaspel.
15 Defecit gaudium cordis nostri: versus est in luctum chorus noster.
Vår hjertas glädje hafver en ända, vår dans är vänd uti klagogråt.
16 Cecidit corona capitis nostri: vae nobis, quia peccavimus.
Af vårt hufvud är kronan fallen: Ack ve! att vi så syndat hafve!
17 Propterea moestum factum est cor nostrum, ideo contenebrati sunt oculi nostri.
Derföre är ock vårt hjerta bedröfvadt, och vår ögon förmörkrad;
18 Propter montem Sion quia disperiit, vulpes ambulaverunt in eo.
För Zions bergs skull, att det så öde ligger, att räfvarna löpa deröfver.
19 Tu autem Domine in aeternum permanebis, solium tuum in generatione et generationem.
Men du, Herre, som blifver evinnerliga, och din stol i evig tid;
20 Quare in perpetuum oblivisceris nostri? derelinques nos in longitudine dierum?
Hvi vill du så platt förgäta oss, och så länge platt öfvergifva oss?
21 Converte nos Domine ad te, et convertemur: innova dies nostros, sicut a principio.
Hemta oss, Herre, åter till dig, att vi måge komma hem igen; förnya våra dagar, lika som de fordom voro.
22 Sed proiiciens repulisti nos, iratus es contra nos vehementer.
Ty du hafver förkastat oss, och är allt svårliga öfver oss förtörnad.
