Job 37
1 Super hoc expavit cor meum, et emotum est de loco suo.
Deraf förskräcker sig mitt hjerta, och bäfvar.
2 Audite auditionem in terrore vocis eius, et sonum de ore illius procedentem.
Hörer hans rösts skall, och det ljud som utaf hans mun går.
3 Subter omnes caelos ipse considerat, et lumen illius super terminos terrae.
Han ser under alla himlar, och hans ljus skin uppå jordenes ändar.
4 Post eum rugiet sonitus, tonabit voce magnitudinis suae, et non investigabitur, cum audita fuerit vox eius.
Efter honom bullrar dundret, han dundrar med ett stort skall; och när hans dundrande hördt varder, kan man intet förhålla det.
5 Tonabit Deus in voce sua mirabiliter, qui facit magna et inscrutabilia.
Gud dundrar med sitt dunder grufveliga, och gör stor ting, och varder dock intet känd.
6 Qui praecipit nivi ut descendat in terram, et hiemis pluviis, et imbri fortitudinis suae.
Han talar till snön, så är han straxt här på jordene, och till regnskuren, så är regnskuren der med magt.
7 Qui in manu omnium hominum signat, ut noverint singuli opera sua.
Man förgömmer sig ibland alla menniskor, att folket skall känna hans verk.
8 Ingredietur bestia latibulum, et in antro suo morabitur.
Vilddjuret kryper uti skjul, och blifver i sitt rum.
9 Ab interioribus austri egredietur tempestas, et ab Arcturo frigus.
Sunnanefter kommer väder, och nordanefter köld.
10 Flante Deo concrescit gelu, et rursum latissimae funduntur aquae.
Af Guds anda kommer frost, och stort vatten, då han utgjuter.
11 Frumentum desiderat nubes, et nubes spargunt lumen suum.
De tjocke skyar skilja sig, att klart skall varda, och igenom molnet utbrister hans ljus.
12 Quae lustrant per circuitum, quocumque eas voluntas gubernantis duxerit, ad omne quod praeceperit illis super faciem orbis terrarum:
Han vänder skyarna hvart han vill, att de skola göra allt det han bjuder dem på jordenes krets;
13 Sive in una tribu, sive in terra sua, sive in quocumque loco misericordiae suae eas iusserit inveniri.
Ehvad det är öfver en slägt, eller öfver ett land, då man finner honom barmhertigan.
14 Ausculta haec Iob: sta, et considera mirabilia Dei.
Akta deruppå, Job; statt och förnim Guds under.
15 Numquid scis quando praeceperit Deus pluviis, ut ostenderent lucem nubium eius?
Vetst du, när Gud låter detta komma öfver dem; och när han låter sina skyars ljus utgå?
16 Numquid nosti semitas nubium magnas, et perfectas scientias?
Vetst du, huru skyarna utsprida sig; hvilka under de fullkomlige veta;
17 Nonne vestimenta tua calida sunt, cum perflata fuerit terra Austro?
Att din kläder varm äro, då landet är stilla af sunnanväder?
18 Tu forsitan cum eo fabricatus es caelos, qui solidissimi quasi aere fusi sunt.
Ja, du utbreder icke skyarna med honom, hvilke starke äro, och anseende såsom en grund.
19 Ostende nobis quid dicamus illi: nos quippe involvimur tenebris.
Låt oss höra hvad vi skole säga honom; förty vi räcke icke intill honom för mörker.
20 Quis narrabit ei quae loquor? etiam si locutus fuerit homo, devorabitur.
Ho skall förtälja honom hvad jag talar? Om någor talar, han varder uppsluken.
21 At nunc non vident lucem: subito aer cogetur in nubes, et ventus transiens fugabit eas.
Nu ser man icke ljuset, som inom skyn lyser; men när vädret blås, göres det klart.
22 Ab Aquilone aurum venit, et ad Deum formidolosa laudatio.
Ifrå nordan kommer guld, den förskräckelige Gudi till lof;
23 Digne eum invenire non possumus: magnus fortitudine, et iudicio, et iustitia et enarrari non potest.
Men den Allsmägtiga kunna de intet finna, den så stor är i magtene; ty han måste ingen räkenskap göra af sinom rätt och rättfärdigom sakom.
24 Ideo timebunt eum viri, et non audebunt contemplari omnes, qui sibi videntur esse sapientes.
Derföre måste menniskorna frukta honom, och han fruktar inga visa.
