Job 29
1 Addidit quoque Iob, assumens parabolam suam, et dixit:
Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Quis mihi tribuat, ut sim iuxta menses pristinos secundum dies, quibus Deus custodiebat me?
Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3 Quando splendebat lucerna eius super caput meum, et ad lumen eius ambulabam in tenebris?
då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4 Sicut fui in diebus adolescentiae meae, quando secreto Deus erat in tabernaculo meo?
Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
5 Quando erat Omnipotens mecum: et in circuitu meo pueri mei?
då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
6 Quando lavabam pedes meos butyro, et petra fundebat mihi rivos olei?
då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7 Quando procedebam ad portam civitatis, et in platea parabant cathedram mihi?
När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
8 Videbant me iuvenes, et abscondebantur: et senes assurgentes stabant.
då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9 Principes cessabant loqui, et digitum superponebant ori suo.
Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10 Vocem suam cohibebant duces, et lingua eorum gutturi suo adhaerebat.
furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11 Auris audiens beatificabat me, et oculus videns testimonium reddebat mihi.
Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12 Eo quod liberassem pauperem vociferantem, et pupillum, cui non esset adiutor.
ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13 Benedictio perituri super me veniebat, et cor viduae consolatus sum.
Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14 Iustitia indutus sum: et vestivi me, sicut vestimento et diademate, iudicio meo.
I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15 Oculus fui caeco, et pes claudo.
Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16 Pater eram pauperum: et causam quam nesciebam, diligentissime investigabam.
Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17 Conterebam molas iniqui, et de dentibus illius auferebam praedam.
Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18 Dicebamque: In nidulo meo moriar, et sicut palma multiplicabo dies.
Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19 Radix mea aperta est secus aquas, et ros morabitur in messione mea.
Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20 Gloria mea semper innovabitur, et arcus meus in manu mea instaurabitur.
Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."
21 Qui me audiebant, expectabant sententiam, et intenti tacebant ad consilium meum.
Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22 Verbis meis addere nihil audebant, et super illos stillabat eloquium meum.
Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23 Expectabant me sicut pluviam, et os suum aperiebant quasi ad imbrem serotinum.
De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24 Siquando ridebam ad eos, non credebant, et lux vultus mei non cadebat in terram.
När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25 Si voluissem ire ad eos, sedebam primus: cumque sederem quasi rex, circumstante exercitu, eram tamen moerentium consolator.
Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
