Job 19
1 Respondens autem Iob, dixit:
Därefter tog Job till orda och sade:
2 Usquequo affligitis animam meam, et atteritis me sermonibus?
Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?
3 En, decies confunditis me, et non erubescitis opprimentes me.
Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.
4 Nempe, et si ignoravi, mecum erit ignorantia mea.
Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.
5 At vos contra me erigimini, et arguitis me opprobriis meis.
Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,
6 Saltem nunc intelligite quia Deus non aequo iudicio afflixerit me, et flagellis suis me cinxerit.
så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.
7 Ecce clamabo vim patiens, et nemo audiet: vociferabor, et non est qui iudicet.
Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.
8 Semitam meam circumsepsit, et transire non possum, et in calle meo tenebras posuit.
Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.
9 Spoliavit me gloria mea, et abstulit coronam de capite meo.
Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.
10 Destruxit me undique, et pereo, et quasi evulsae arbori abstulit spem meam.
Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.
11 Iratus est contra me furor eius, et sic me habuit quasi hostem suum.
Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.
12 Simul venerunt latrones eius, et fecerunt sibi viam per me, et obsederunt in gyro tabernaculum meum.
Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.
13 Fratres meos longe fecit a me, et noti mei quasi alieni recesserunt a me.
Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.
14 Dereliquerunt me propinqui mei: et qui me noverant, obliti sunt mei.
Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.
15 Inquilini domus meae, et ancillae meae sicut alienum habuerunt me, et quasi peregrinus fui in oculis eorum.
Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
16 Servum meum vocavi, et non respondit, ore proprio deprecabar illum.
Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
17 Halitum meum exhorruit uxor mea, et orabam filios uteri mei.
Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
18 Stulti quoque despiciebant me, et cum ab eis recessissem, detrahebant mihi.
Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
19 Abominati sunt me quondam consiliarii mei: et quem maxime diligebam, aversatus est me.
Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
20 Pelli meae, consumptis carnibus, adhaesit os meum, et derelicta sunt tantummodo labia circa dentes meos.
Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
21 Miseremini mei, miseremini mei, saltem vos amici mei, quia manus Domini tetigit me.
Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
22 Quare persequimini me sicut Deus, et carnibus meis saturamini?
Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
23 Quis mihi tribuat ut scribantur sermones mei? quis mihi det ut exarentur in libro
Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
24 stylo ferreo, et plumbi lamina, vel celte sculpantur in silice?
ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
25 Scio enim quod Redemptor meus vivit, et in novissimo die de terra surrecturus sum:
Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
26 Et rursum circumdabor pelle mea, et in carne mea videbo Deum Salvatorem meum.
Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
27 Quem visurus sum ego ipse, et oculi mei conspecturi sunt, et non alius: reposita est haec spes mea in sinu meo.
Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.
28 Quare ergo nunc dicitis: Persequamur eum, et radicem verbi inveniamus contra eum?
Men när I tänken: "huru skola vi icke ansätta honom!" -- såsom vore skulden att finna hos mig --
29 Fugite ergo a facie gladii, quoniam ultor iniquitatum gladius est: et scitote esse iudicium.
då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.
