Job 14

1 Homo natus de muliere, brevi vivens tempore, repletur multis miseriis.

Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

2 Qui quasi flos egreditur et conteritur, et fugit velut umbra, et numquam in eodem statu permanet.

Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

3 Et dignum ducis super huiuscemodi aperire oculos tuos, et adducere eum tecum in iudicium?

Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

4 Quis potest facere mundum de immundo conceptum semine? nonne tu qui solus es?

Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

5 Breves dies hominis sunt: numerus mensium eius apud te est: constituisti terminos eius, qui praeteriri non poterunt.

Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

6 Recede paululum ab eo, ut quiescat, donec optata veniat, sicut mercenarii, dies eius.

Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

7 Lignum habet spem: si praecisum fuerit, rursum virescit, et rami eius pullulant.

Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

8 Si senuerit in terra radix eius, et in pulvere emortuus fuerit truncus illius,

Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

9 Ad odorem aquae germinabit, et faciet comam quasi cum primum plantatum est:

Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

10 Homo vero cum mortuus fuerit, et nudatus atque consumptus, ubi quaeso est?

Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

11 Quomodo si recedant aquae de mari, et fluvius vacuefactus arescat:

Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

12 Sic homo cum dormierit, non resurget, donec atteratur caelum, non evigilabit, nec consurget de somno suo.

Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

13 Quis mihi hoc tribuat, ut in inferno protegas me, et abscondas me, donec pertranseat furor tuus, et constituas mihi tempus, in quo recorderis mei? (Sheol h7585)

Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

14 Putasne mortuus homo rursum vivat? cunctis diebus, quibus nunc milito, expecto donec veniat immutatio mea.

Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

15 Vocabis me, et ego respondebo tibi: operi manuum tuarum porriges dexteram.

Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

16 Tu quidem gressus meos dinumerasti, sed parce peccatis meis.

Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

17 Signasti quasi in sacculo delicta mea, sed curasti iniquitatem meam.

Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

18 Mons cadens defluit, et saxum transfertur de loco suo.

Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

19 Lapides excavant aquae, et alluvione paulatim terra consumitur: et hominem ergo similiter perdes.

Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

20 Roborasti eum paululum ut in perpetuum transiret: immutabis faciem eius, et emittes eum.

Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

21 Sive nobiles fuerint filii eius, sive ignobiles, non intelliget.

Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

22 Attamen caro eius dum vivet dolebit, et anima illius super semetipso lugebit.

Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.