Job 12
1 Respondens autem Iob, dixit:
Då svarade Job, och sade:
2 Ergo vos estis soli homines, et vobiscum morietur sapientia?
Ja, I ären rätte männerna; med eder blifver visheten död.
3 Et mihi est cor sicut et vobis, nec inferior vestri sum: quis enim haec, quae nostis, ignorat?
Jag hafver så väl ett hjerta som I, och är icke ringare än I; och ho är den som sådana icke vet?
4 Qui deridetur ab amico suo sicut ego, invocabit Deum, et exaudiet eum: deridetur enim iusti simplicitas.
Den som af sin nästa begabbad varder, han må åkalla Gud, han varder honom hörandes: Den rättfärdige och fromme måste varda begabbad;
5 Lampas contempta apud cogitationes divitum, parata ad tempus statutum.
Och är dem rikom såsom en lampa, föraktad i deras hjerta, dock tillredd, att de skola deruppå stöta fötterna.
6 Abundant tabernacula praedonum, et audacter provocant Deum, cum ipse dederit omnia in manus eorum.
Röfvarenas hyddor hafva nog, och de rasa dristeliga emot Gud; ändå att Gud hafver gifvit dem det i deras händer.
7 Nimirum interroga iumenta, et docebunt te: et volatilia caeli, et indicabunt tibi.
Fråga dock djuren, de skola lärat dig, och foglarna under himmelen, de skola sägat dig;
8 Loquere terrae, et respondebit tibi: et narrabunt pisces maris.
Eller tala med jordene, och hon skall lärat dig, och fiskarna i hafvet skola förkunnat dig.
9 Quis ignorat quod omnia haec manus Domini fecerit?
Ho är den som allt sådant icke vet, att Herrans hand hafver det gjort;
10 In cuius manu anima omnis viventis, et spiritus universae carnis hominis.
Att i hans hand är alles dess själ, som lefvandes är, och alla menniskors kötts ande?
11 Nonne auris verba diiudicat, et fauces comedentis, saporem?
Profvar icke örat talet, och munnen smakar maten?
12 In antiquis est sapientia, et in multo tempore prudentia.
Ja, när fäderna är vishet, och förstånd när de gamla.
13 Apud ipsum est sapientia et fortitudo, ipse habet consilium et intelligentiam.
När honom är vishet och magt, råd och förstånd.
14 Si destruxerit, nemo est qui aedificet: si incluserit hominem, nullus est qui aperiat.
Si, när han bryter neder, så hjelper intet bygga; när han någon innelycker, så kan ingen utsläppa.
15 Si continuerit aquas, omnia siccabuntur: et si emiserit eas, subvertent terram.
Si, när han förhåller vattnet, så torkas allt, och när han släpper det löst, så omstörter det landet.
16 Apud ipsum est fortitudo et sapientia: ipse novit et decipientem, et eum qui decipitur.
Han är stark, och går det igenom; hans är den som villo far; så ock den som förförer.
17 Adducit consiliarios in stultum finem, et iudices in stuporem.
Han förer de kloka såsom ett rof, och gör domarena galna.
18 Balteum regum dissolvit, et praecingit fune renes eorum.
Han förlossar utu Konungars tvång, och binder med ett bälte deras länder.
19 Ducit sacerdotes inglorios, et optimates supplantat:
Presterna förer han såsom ett rof, och de fasta låter han fela.
20 Commutans labium veracium, et doctrinam senum auferens.
Han bortvänder de sannfärdigas läppar, och de gamlas seder tager han bort.
21 Effundit despectionem super principes, eos, qui oppressi fuerant, relevans.
Han utgjuter föraktelse på Förstarna, och gör de mägtigas förbund löst.
22 Qui revelat profunda de tenebris, et producit in lucem umbram mortis.
Han öppnar de mörka grund, och förer mörkret ut i ljuset.
23 Qui multiplicat gentes et perdit eas, et subversas in integrum restituit.
Han gör somliga till stort folk, och gör dem åter till intet; han utsprider ett folk, och fördrifver det åter.
24 Qui immutat cor principum populi terrae, et decipit eos ut frustra incedant per invium:
Han förvänder hjertat i öfverstarna för folket i landena, och låter dem fara ville i vildmarkene, der ingen väg är;
25 Palpabunt quasi in tenebris, et non in luce, et errare eos faciet quasi ebrios.
Att de famla i mörkret utan ljus, och förvillar dem såsom de druckna.
