Exodus 5
1 Post haec ingressi sunt Moyses et Aaron, et dixerunt Pharaoni: Haec dicit Dominus Deus Israel: Dimitte populum meum ut sacrificet mihi in deserto.
Derefter gingo Mose och Aaron in, och sade till Pharao: Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk, att de må hålla mig högtid uti öknene.
2 At ille respondit: Quis est Dominus, ut audiam vocem eius, et dimittam Israel? nescio Dominum, et Israel non dimittam.
Pharao svarade: Ho är Herren, hvilkens röst jag höra skall, och släppa Israel? Jag vet intet af Herranom, och vill ej heller släppa Israel.
3 Dixeruntque: Deus Hebraeorum vocavit nos, ut eamus viam trium dierum in solitudinem, et sacrificemus Domino Deo nostro: ne forte accidat nobis pestis aut gladius.
De sade: De Ebreers Gud hafver kallat oss; så låt nu gå oss tre dagsresor in uti öknena, och offra Herranom vårom Gud, att oss icke öfvergå skall pestilentie eller svärd.
4 Ait ad eos rex Aegypti: Quare Moyses et Aaron solicitatis populum ab operibus suis? ite ad onera vestra.
Då sade Konungen i Egypten till dem: Hvi gören I så, du Mose och Aaron, att detta folket öfvergifver sitt arbete? Går bort till edart arbete.
5 Dixitque Pharao: Multus est populus terrae: videtis quod turba succreverit: quanto magis si dederitis eis requiem ab operibus?
Ytterligare sade Pharao: Si, folket är allaredo för mycket i landena; och I viljen ännu låta dem hålla upp af arbetena.
6 Praecepit ergo in die illo praefectis operum et exactoribus populi, dicens:
Derefter böd Pharao på samma dag fogdomen öfver folket, och deras ämbetsmän, och sade:
7 Nequaquam ultra dabitis paleas populo ad conficiendos lateres, sicut prius: sed ipsi vadant, et colligant stipulas.
I skolen icke härefter hemta strå tillhopa, och få folkena till att bränna teglet, såsom tillförene; låter dem sjelfva gå bort och hemta sig strå.
8 Et mensuram laterum, quam prius faciebant, imponetis super eos, nec minuetis quidquam: vacant enim, et idcirco vociferantur, dicentes: Eamus, et sacrificemus Deo nostro.
Och samma talet på teglet skolen I likväl lägga dem uppå, såsom tillförene, och intet mindre; förty de gå fåfänge. Derföre ropa de, och säga: Vi vilje gå och offra vårom Gud.
9 Opprimantur operibus, et expleant ea: ut non acquiescant verbis mendacibus.
Man må väl förtunga dem med arbete, att de något hafva till skaffa, och icke akta lögnaktigt tal.
10 Igitur egressi praefecti operum et exactores, ad populum dixerunt: Sic dicit Pharao: Non do vobis paleas:
Då gingo fogdarne öfver folket och deras ämbetsmän ut, och sade till folket: Så säger Pharao: Man skall intet strå få eder.
11 ite, et colligite sicubi invenire poteritis, nec minuetur quidquam de opere vestro.
Går sjelfve bort och hemter eder strå, hvar I det finna kunnen; men af edart arbete skall intet afslås.
12 Dispersusque est populus per omnem Terram Aegypti ad colligendas paleas.
Då förströdde sig folket kringom hela Egypti land, till att hemta sig stybbe, att de ju strå hade.
13 Praefecti quoque operum instabant, dicentes: Complete opus vestrum quotidie, ut prius facere solebatis quando dabantur vobis paleae.
Och fogdarne drefvo dem, och sade: Fyller upp edart dagsarbete, lika såsom I haden strå.
14 Flagellatique sunt qui praeerant operibus filiorum Israel, ab exactoribus Pharaonis, dicentibus: Quare non implestis mensuram laterum sicut prius, nec heri, nec hodie?
Och de ämbetsmän af Israels barn, hvilka Pharaos fogdar öfver dem satt hade, vordo slagne, och vardt sagdt till dem: Hvi hafven I icke hvarken i dag eller i går fullkomnat edart förelagda dagsarbete, såsom tillförene?
15 Veneruntque praepositi filiorum Israel, et vociferati sunt ad Pharaonem dicentes: Cur ita agis contra servos tuos?
Då gingo de ämbetsmän af Israels barn in, och ropade till Pharao: Hvi far du så med dina tjenare?
16 Paleae non dantur nobis, et lateres similiter imperantur: en famuli tui flagellis caedimur, et iniuste agitur contra populum tuum.
Dinom tjenarom gifves intet strå, och skola dock göra det tegel, som oss förelagdt är; och si, dine tjenare varda slagne, och syndas uppå ditt folk.
17 Qui ait: Vacatis otio, et idcirco dicitis: Eamus, et sacrificemus Domino.
Pharao sade: I ären fåfänge, fåfänge ären I; derföre sägen I: Vi viljom gå och offra Herranom.
18 Ite ergo, et operamini: paleae non dabuntur vobis, et reddetis consuetum numerum laterum.
Så går nu bort, och görer edor dagsarbete. Strå skall eder intet gifvas; men talet på teglet måsten I leverera ifrån eder.
19 Videbantque se praepositi filiorum Israel in malum, eo quod diceretur eis: Non minuetur quidquam de lateribus per singulos dies.
Då sågo ämbetsmännerne af Israels barn, att det vardt intet bättre, efter sagdt vardt: I skolen intet förminska af dagsarbetena på teglet.
20 Occurreruntque Moysi et Aaron, qui stabant ex adverso, egredientibus a Pharaone:
Och då Mose och Aaron gingo ifrå Pharao, stodo de i vägenom före dem;
21 et dixerunt ad eos: Videat Dominus et iudicet, quoniam foetere fecistis odorem nostrum coram Pharaone et servis eius, et praebuistis ei gladium, ut occideret nos.
Och sade till dem: Herren se uppå eder, och döme det, att I hafven gjort vår lukt illa luktandes för Pharao och hans tjenarom, och fått dem svärdet i händerna till att dräpa oss.
22 Reversusque est Moyses ad Dominum, et ait: Domine, cur afflixisti populum istum? quare misisti me?
Mose kom igen till Herran, och sade: Herre, hvi gör du så illa emot detta folket? Hvi hafver du sändt mig?
23 Ex eo enim quo ingressus sum ad Pharaonem ut loquerer in nomine tuo, afflixit populum tuum: et non liberasti eos.
Ty ifrå den tiden jag ingick till att tala med Pharao i ditt Namn, hafver han ännu hårdare plågat folket; och du hafver icke frälst ditt folk.
