Ii Regum 6
1 Dixerunt autem filii prophetarum ad Eliseum: Ecce locus, in quo habitamus coram te, angustus est nobis.
De Propheters söner sade till Elisa: Si, rummet, der vi för dig bo, är oss för trångt.
2 Eamus usque ad Iordanem, et tollant singuli de silva materias singulas, ut aedificemus nobis ibi locum ad habitandum. Qui dixit: Ite.
Låt oss gå till Jordan; och hvar och en hemte der timber, att vi måge bygga oss der ett rum till att bo uti. Han sade: Går åstad.
3 Et ait unus ex illis: Veni ergo et tu cum servis tuis. Respondit: Ego veniam.
Och en sade: Kom ock du, och gack med dina tjenare. Han sade: Jag vill gå med.
4 Et abiit cum eis. Cumque venissent ad Iordanem, caedebant ligna.
Och han gick med dem. Och då de kommo till Jordan, höggo de trä neder.
5 Accidit autem, ut cum unus materiam succidisset, caderet ferrum securis in aquam: exclamavitque ille, et ait: Heu heu heu domine mi, et hoc ipsum mutuo acceperam.
Och som en af dem fällde ett trä, föll yxen i vattnet; och han ropade, och sade: Ack! ve, min herre; och hon är mig lånt.
6 Dixit autem homo Dei: Ubi cecidit? At ille monstravit ei locum. praecidit ergo lignum, et misit illuc: natavitque ferrum,
Men Guds mannen sade: Hvar är hon fallen? Och då han viste honom rummet, skar han ett trä af, och kastade det dit; och yxen flöt uppe.
7 et ait: Tolle. Qui extendit manum, et tulit illud.
Och han sade: Tag henne upp. Han räckte ut sina hand, och tog henne.
8 Rex autem Syriae pugnabat contra Israel, consiliumque iniit cum servis suis, dicens: In loco illo, et illo ponamus insidias.
Och Konungen i Syrien förde örlig emot Israel. Och han rådfrågade med sina tjenare, och sade: Vi vilje lägra oss der och der.
9 Misit itaque vir Dei ad regem Israel, dicens: Cave ne transeas in locum illum: quia ibi Syri in insidiis sunt.
Men Guds mannen sände till Israels Konung, och lät säga honom: Tag dig till vara, att du icke drager till det rummet; förty de Syrer ligga der.
10 Misit itaque rex Israel ad locum, quem dixerat ei vir Dei, et praeoccupavit eum, et observavit se ibi non semel neque bis.
Så sände då Israels Konung bort till det rummet, som Guds mannen om sade, förvarade det, och höll der vakt; och gjorde det icke en gång eller två gångor allena.
11 Conturbatumque est cor regis Syriae pro hac re: et convocatis servis suis, ait: Quare non indicatis mihi quis proditor mei sit apud regem Israel?
Då vardt Konungens hjerta i Syrien illa tillfreds deröfver, och kallade sina tjenare, och sade till dem: Viljen I då icke säga mig, hvilken af våra är flydd till Israels Konung?
12 Dixitque unus servorum eius: Nequaquam domine mi rex, sed Eliseus propheta, qui est in Israel, indicat regi Israel omnia verba quaecumque locutus fueris in conclavi tuo.
Då sade en af hans tjenare: Icke så, min herre Konung; utan Elisa, den Propheten i Israel, säger Konungenom i Israel allt det du talar i kammaren, der din säng är.
13 Dixitque eis: Ite, et videte ubi sit: ut mittam, et capiam eum. Annunciaveruntque ei, dicentes: Ecce in Dothain.
Han sade: Så går bort, och ser till hvar han är, att jag må sända bort och låta hemta honom. Och de underviste honom, och sade: Si, i Dothan är han.
14 Misit ergo illuc equos et currus, et robur exercitus: qui cum venissent nocte, circumdederunt civitatem.
Då sände han dit hästar och vagnar, och en stor magt. Och som de ditkommo om nattena, belade de staden.
15 Consurgens autem diluculo minister viri Dei, egressus portam, vidit exercitum in circuitu civitatis, et equos et currus: nunciavitque ei, dicens: Heu heu heu domine mi, quid faciemus?
Och Guds mansens tjenare stod bittida upp, att han skulle gå ut; och si, då låg en här om staden, med hästar och vagnar. Då sade hans tjenare till honom: Ack! ve, min Herre, hvad vilje vi nu göra?
16 At ille respondit: Noli timere: plures enim nobiscum sunt, quam cum illis.
Han sade: Frukta dig intet; förty de äro flere som med oss äro, än de som med dem äro.
17 Cumque orasset Eliseus, ait: Domine, aperi oculos huius, ut videat. Et aperuit Dominus oculos pueri, et vidit: et ecce mons plenus equorum, et curruum igneorum, in circuitu Elisei.
Och Elisa bad, och sade: Herre, öppna honom ögonen, att han må se. Då öppnade Herren tjenarenom hans ögon, att han fick se. Och si, då var berget fullt med brinnande hästar och vagnar omkring Elisa.
18 Hostes vero descenderunt ad eum: porro Eliseus oravit ad Dominum, dicens: Percute, obsecro, gentem hanc caecitate. Percussitque eos Dominus, ne viderent, iuxta verbum Elisei.
Och då de kommo ditneder till honom, bad Elisa, och sade: Herre, slå detta folket med blindhet Och han slog dem med blindhet, efter Elisa ord.
19 Dixit autem ad eos Eliseus: Non est haec via, neque ista est civitas: sequimini me, et ostendam vobis virum, quem quaeritis. Duxit ergo eos in Samariam:
Och Elisa sade till dem: Detta är icke den vägen, eller den staden; följer mig efter, jag vill föra eder till den man, som I söken; och förde dem till Samarien.
20 cumque ingressi fuissent in Samariam, dixit Eliseus: Domine aperi oculos istorum, ut videant. Aperuitque Dominus oculos eorum, et viderunt se esse in medio Samariae.
Som de kommo till Samarien, sade Elisa: Herre, öppna dessom ögonen, att de måga se. Och Herren öppnade dem ögonen, att de sågo. Och si, då voro de midt i Samarien.
21 Dixitque rex Israel ad Eliseum, cum vidisset eos: Numquid percutiam eos, pater mi?
Och Israels Konung, då han såg dem, sade han till Elisa: Min fader, skall jag slå dem?
22 At ille ait: Non percuties: neque enim cepisti eos gladio, et arcu tuo, ut percutias: sed pone panem, et aquam coram eis, ut comedant, et bibant, et vadant ad dominum suum.
Han sade: Du skall icke slå dem; de som du får med ditt svärd och båga, dem slå. Sätt dem vatten och bröd före, att de måga äta och dricka; och lät dem fara till sin herra.
23 Appositaque est eis ciborum magna praeparatio, et comederunt, et biberunt, et dimisit eos, abieruntque ad dominum suum, et ultra non venerunt latrones Syriae in Terram Israel.
Så vardt dem tillredd en stor måltid. Och när de hade ätit och druckit, lät han dem gå, så att de drogo till sin herra. Och sedan kom icke mer krigsfolk af Syrien i Israels land.
24 Factum est autem post haec, congregavit Benadad rex Syriae, universum exercitum suum, et ascendit, et obsidebat Samariam.
Derefter begaf sig, att Benhadad, Konungen i Syrien, församlade all sin här, och drog upp, och belade Samarien.
25 Factaque est fames magna in Samaria: et tandiu obsessa est, donec venundaretur caput asini octoginta argenteis, et quarta pars cabi stercoris columbarum quinque argenteis.
Och en hård tid var i Samarien; men de belade staden, intilldess ett åsnahufvud galt åttatio silfpenningar; och en fjerdedel af ett kab dufvoträck fem silfpenningar.
26 Cumque rex Israel transiret per murum, mulier quaedam exclamavit ad eum, dicens: Salva me domine mi rex.
Och då Israels Konung gick på murenom, ropade en qvinna till honom, och sade: Hjelp mig, min herre Konung.
27 Qui ait: Non te salvat Dominus: unde te possum salvare? de area, vel de torculari? Dixitque ad eam rex: Quid tibi vis? Quae respondit:
Han sade: Hjelper icke Herren dig, hvadan skulle jag hjelpa dig? Af loganom, eller af pressenom?
28 Mulier ista dixit mihi: Da filium tuum, ut comedamus eum hodie, et filium meum comedemus cras.
Och Konungen sade till henne: Hvad är dig? Hon sade: Denna qvinnan sade till mig: Få hit din son, att vi måge äta honom, i dag; i morgon vilje vi äta min son.
29 Coximus ergo filium meum, et comedimus. Dixique ei die altera: Da filium tuum, ut comedamus eum. Quae abscondit filium suum.
Så hafve vi kokat min son, och ätit. Och jag sade till henne den andra dagen: Få hit din son, och låt oss äta; men hon undstack sin son.
30 Quod cum audisset rex, scidit vestimenta sua, et transibat per murum. Viditque omnis populus cilicium, quo vestitus erat ad carnem intrinsecus.
Då Konungen hörde qvinnones ord, ref han sin kläder sönder, vid han gick på murenom. Då såg allt folket, att han hade en säck på kroppenom, innan under.
31 Et ait rex: Haec mihi faciat Deus, et haec addat, si steterit caput Elisei filii Saphat super ipsum hodie.
Och han sade: Gud göre mig det och det, om Elisa, Saphats sons, hufvud skall i dag blifva ståndandes på honom.
32 Eliseus autem sedebat in domo sua, et senes sedebant cum eo. Praemisit itaque virum: et antequam veniret nuncius ille, dixit ad senes: Numquid scitis quod miserit filius homicidae hic, ut praecidatur caput meum? videte ergo, cum venerit nuncius, claudite ostium, et non sinatis eum introire: ecce enim sonitus pedum domini eius post eum est.
Och Elisa satt i sitt hus. Och de äldste såto när honom. Och han sände en man framför sig. Men förr än bådet kom till honom sade han till de äldsta: Hafven I sett, huru denne mördaren hafver hitsändt, att taga mitt hufvud af? Ser till, när bådet kommer, att I lycken dörrena igen, och klämmer honom med dörrene; si, dönen af hans herras fötter följer efter honom.
33 Adhuc illo loquente eis, apparuit nuncius, qui veniebat ad eum. Et ait: Ecce, tantum malum a Domino est: quid amplius expectabo a Domino?
Vid han ännu med dem talade, si, då kom bådet ned till honom, och sade: Si, detta onda kommer af Herranom; hvad skall jag mer vänta af Herranom?
