Psalmorum 62
1 In finem, pro Idithun. Psalmus David. Nonne Deo subjecta erit anima mea? ab ipso enim salutare meum.
För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David. Allenast hos Gud söker min själ sin ro; från honom kommer min frälsning.
2 Nam et ipse Deus meus et salutaris meus; susceptor meus, non movebor amplius.
Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall ej mycket vackla.
3 Quousque irruitis in hominem? interficitis universi vos, tamquam parieti inclinato et maceriæ depulsæ.
Huru länge viljen I rasa mot denne man, samfällt slå honom ned, såsom vore han en lutande vägg, en sönderbräckt mur?
4 Verumtamen pretium meum cogitaverunt repellere; cucurri in siti: ore suo benedicebant, et corde suo maledicebant.
De rådslå allenast om att stöta honom ned från hans höjd, de hava behag till lögn; med munnen välsigna de, men i sitt innersta förbanna de. (Sela)
5 Verumtamen Deo subjecta esto, anima mea, quoniam ab ipso patientia mea:
Allenast i Gud må du hava din ro, min själ; ty från honom kommer mitt hopp.
6 quia ipse Deus meus et salvator meus, adjutor meus, non emigrabo.
Allenast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall icke vackla.
7 In Deo salutare meum et gloria mea; Deus auxilii mei, et spes mea in Deo est.
Hos Gud är min frälsning och min ära; min starka klippa, min tillflykt har jag i Gud.
8 Sperate in eo, omnis congregatio populi; effundite coram illo corda vestra: Deus adjutor noster in æternum.
Förtrösta på honom alltid, du folk; utgjuten för honom edra hjärtan. Gud är vår tillflykt. (Sela)
9 Verumtamen vani filii hominum, mendaces filii hominum in stateris, ut decipiant ipsi de vanitate in idipsum.
Allenast ett intet äro människors barn, myndiga herrar fåfänglighet; i vågskålen äro de för lätta, mindre än intet äro de allasammans.
10 Nolite sperare in iniquitate, et rapinas nolite concupiscere; divitiæ si affluant, nolite cor apponere.
Förliten eder icke på orätt vinning, sätten icke ett fåfängligt hopp till rov: om ock eder rikedom växer, så akten icke därpå.
11 Semel locutus est Deus; duo hæc audivi: quia potestas Dei est,
En gång har Gud sagt det, ja, två gånger har jag hört det, att hos Gud är makten;
12 et tibi, Domine, misericordia: quia tu reddes unicuique juxta opera sua.
och hos dig, Herre, är nåd. Ty du vedergäller var och en efter hans gärningar.
