Psalmorum 31
1 In finem. Psalmus David, pro extasi. In te, Domine, speravi; non confundar in æternum: in justitia tua libera me.
En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, uppå dig förtröstar jag, låt mig aldrig på skam komma; fräls mig genom dina rättfärdighet.
2 Inclina ad me aurem tuam; accelera ut eruas me. Esto mihi in Deum protectorem, et in domum refugii, ut salvum me facias:
Böj din öron till mig, hasteliga hjelp mig; var mig en stark klippa och en borg, att du hjelper mig.
3 quoniam fortitudo mea et refugium meum es tu; et propter nomen tuum deduces me et enutries me.
Ty du äst min klippa och min borg; att du dock för ditt Namns skull mig leda och föra ville;
4 Educes me de laqueo hoc quem absconderunt mihi, quoniam tu es protector meus.
Att du ville draga mig utu nätet, som de för mig ställt hafva; ty du äst min starkhet.
5 In manus tuas commendo spiritum meum; redemisti me, Domine Deus veritatis.
Uti dina händer befaller jag min anda; du hafver mig förlöst, Herre, du trofaste Gud.
6 Odisti observantes vanitates supervacue; ego autem in Domino speravi.
Jag hatar dem som hålla uppå lösaktiga läro; men jag hoppas till Herran.
7 Exsultabo, et lætabor in misericordia tua, quoniam respexisti humilitatem meam; salvasti de necessitatibus animam meam.
Jag fröjdar mig, och är glad öfver dina godhet; att du anser mitt elände, och känner mina själ i nödene.
8 Nec conclusisti me in manibus inimici: statuisti in loco spatioso pedes meos.
Och du öfvergifver mig icke uti fiendans händer; du sätter mina fötter uppå vidt rum.
9 Miserere mei, Domine, quoniam tribulor; conturbatus est in ira oculus meus, anima mea, et venter meus.
Herre, var mig nådelig, ty mig är ångest; mitt ansigte är förfallet för sorgs skull, dertill min själ och min buk.
10 Quoniam defecit in dolore vita mea, et anni mei in gemitibus. Infirmata est in paupertate virtus mea, et ossa mea conturbata sunt.
Ty mitt lefvande är förtärdt vordet af bedröfvelse, och mine år af suckande; min kraft är igenom mina missgerning förfallen, och min ben äro försmäktade.
11 Super omnes inimicos meos factus sum opprobrium, et vicinis meis valde, et timor notis meis; qui videbant me foras fugerunt a me.
Det går mig så illa, att jag är en stor försmädelse vorden minom grannom, och en styggelse minom kändom; de som mig se på gatone, de fly för mig.
12 Oblivioni datus sum, tamquam mortuus a corde; factus sum tamquam vas perditum:
Jag är förgäten af hjertat, såsom en döder; jag är vorden såsom ett sönderslaget kärile.
13 quoniam audivi vituperationem multorum commorantium in circuitu. In eo dum convenirent simul adversum me, accipere animam meam consiliati sunt.
Ty månge försmäda mig illa, så att hvar man skyr vid mig; de rådslå med hvarannan om mig, och akta taga mig lifvet bort.
14 Ego autem in te speravi, Domine; dixi: Deus meus es tu;
Men jag, Herre, hoppas uppå dig, och säger: Du äst min Gud.
15 in manibus tuis sortes meæ: eripe me de manu inimicorum meorum, et a persequentibus me.
Min tid står i dina händer; hjelp mig utu mina fiendars hand, och ifrå dem som mig förfölja.
16 Illustra faciem tuam super servum tuum; salvum me fac in misericordia tua.
Låt ditt ansigte lysa öfver din tjenare; hjelp mig genom dina godhet.
17 Domine, non confundar, quoniam invocavi te. Erubescant impii, et deducantur in infernum; (Sheol h7585)
Herre, låt mig icke till skam varda, ty jag åkallar dig; de ogudaktige varde till skam, och tystade i helvete. (Sheol h7585)
18 muta fiant labia dolosa, quæ loquuntur adversus justum iniquitatem, in superbia, et in abusione.
Tystne de falske munnar, som tala emot den rättfärdiga hårdeliga, högmodiga och hånliga.
19 Quam magna multitudo dulcedinis tuæ, Domine, quam abscondisti timentibus te; perfecisti eis qui sperant in te in conspectu filiorum hominum!
Huru stor är din godhet, den du dem, som dig frukta, bevarat hafver; och bevisar dem, som trösta uppå dig, inför menniskors barn!
20 Abscondes eos in abscondito faciei tuæ a conturbatione hominum; proteges eos in tabernaculo tuo, a contradictione linguarum.
Du förgömmer dem hemliga när dig för hvars mans trug; du förskyler dem i hyddone för de trätosamma tungor.
21 Benedictus Dominus, quoniam mirificavit misericordiam suam mihi in civitate munita.
Lofvad vare Herren, att han mig en underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad.
22 Ego autem dixi in excessu mentis meæ: Projectus sum a facie oculorum tuorum: ideo exaudisti vocem orationis meæ, dum clamarem ad te.
Ty jag sade i mine häpenhet: Jag är bortdrifven ifrå dine ögon; likväl hörde du mine böns röst, då jag till dig ropade.
23 Diligite Dominum, omnes sancti ejus, quoniam veritatem requiret Dominus, et retribuet abundanter facientibus superbiam.
Älsker Herran, alle hans helige. Herren bevarar de trogna, och vedergäller dem rikeliga, som högmod öfva.
24 Viriliter agite, et confortetur cor vestrum, omnes qui speratis in Domino.
Varer tröste och oförfärade, alle I, som Herran förbiden.
