Psalmorum 104
1 Ipsi David. Benedic, anima mea, Domino: Domine Deus meus, magnificatus es vehementer. Confessionem et decorem induisti,
Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.
2 amictus lumine sicut vestimento. Extendens cælum sicut pellem,
Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;
3 qui tegis aquis superiora ejus: qui ponis nubem ascensum tuum; qui ambulas super pennas ventorum:
du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.
4 qui facis angelos tuos spiritus, et ministros tuos ignem urentem.
Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.
5 Qui fundasti terram super stabilitatem suam: non inclinabitur in sæculum sæculi.
Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.
6 Abyssus sicut vestimentum amictus ejus; super montes stabunt aquæ.
Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
7 Ab increpatione tua fugient; a voce tonitrui tui formidabunt.
Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
8 Ascendunt montes, et descendunt campi, in locum quem fundasti eis.
Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.
9 Terminum posuisti quem non transgredientur, neque convertentur operire terram.
En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.
10 Qui emittis fontes in convallibus; inter medium montium pertransibunt aquæ.
Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.
11 Potabunt omnes bestiæ agri; expectabunt onagri in siti sua.
De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.
12 Super ea volucres cæli habitabunt; de medio petrarum dabunt voces.
Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.
13 Rigans montes de superioribus suis; de fructu operum tuorum satiabitur terra:
Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
14 producens fœnum jumentis, et herbam servituti hominum, ut educas panem de terra,
Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden
15 et vinum lætificet cor hominis: ut exhilaret faciem in oleo, et panis cor hominis confirmet.
och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.
16 Saturabuntur ligna campi, et cedri Libani quas plantavit:
HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;
17 illic passeres nidificabunt: herodii domus dux est eorum.
fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.
18 Montes excelsi cervis; petra refugium herinaciis.
Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.
19 Fecit lunam in tempora; sol cognovit occasum suum.
Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.
20 Posuisti tenebras, et facta est nox; in ipsa pertransibunt omnes bestiæ silvæ:
Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,
21 catuli leonum rugientes ut rapiant, et quærant a Deo escam sibi.
de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.
22 Ortus est sol, et congregati sunt, et in cubilibus suis collocabuntur.
Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.
23 Exibit homo ad opus suum, et ad operationem suam usque ad vesperum.
Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.
24 Quam magnificata sunt opera tua, Domine! omnia in sapientia fecisti; impleta est terra possessione tua.
Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.
25 Hoc mare magnum et spatiosum manibus; illic reptilia quorum non est numerus: animalia pusilla cum magnis.
Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.
26 Illic naves pertransibunt; draco iste quem formasti ad illudendum ei.
Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.
27 Omnia a te expectant ut des illis escam in tempore.
Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
28 Dante te illis, colligent; aperiente te manum tuam, omnia implebuntur bonitate.
Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.
29 Avertente autem te faciem, turbabuntur; auferes spiritum eorum, et deficient, et in pulverem suum revertentur.
Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.
30 Emittes spiritum tuum, et creabuntur, et renovabis faciem terræ.
Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.
31 Sit gloria Domini in sæculum; lætabitur Dominus in operibus suis.
HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,
32 Qui respicit terram, et facit eam tremere; qui tangit montes, et fumigant.
han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.
33 Cantabo Domino in vita mea; psallam Deo meo quamdiu sum.
Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
34 Jucundum sit ei eloquium meum; ego vero delectabor in Domino.
Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.
35 Deficiant peccatores a terra, et iniqui, ita ut non sint. Benedic, anima mea, Domino.
Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!
