Job 37
1 Super hoc expavit cor meum, et emotum est de loco suo.
Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.
2 Audite auditionem in terrore vocis ejus, et sonum de ore illius procedentem.
Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.
3 Subter omnes cælos ipse considerat, et lumen illius super terminos terræ.
Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
4 Post eum rugiet sonitus; tonabit voce magnitudinis suæ: et non investigabitur, cum audita fuerit vox ejus.
Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.
5 Tonabit Deus in voce sua mirabiliter, qui facit magna et inscrutabilia;
Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
6 qui præcipit nivi ut descendat in terram, et hiemis pluviis, et imbri fortitudinis suæ;
Se, åt snön giver han bud: "Fall ned till jorden", så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
7 qui in manu omnium hominum signat, ut noverint singuli opera sua.
Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.
8 Ingredietur bestia latibulum, et in antro suo morabitur.
Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.
9 Ab interioribus egredietur tempestas, et ab Arcturo frigus.
Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
10 Flante Deo, concrescit gelu, et rursum latissimæ funduntur aquæ.
med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
11 Frumentum desiderat nubes, et nubes spargunt lumen suum.
Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
12 Quæ lustrant per circuitum, quocumque eas voluntas gubernantis duxerit, ad omne quod præceperit illis super faciem orbis terrarum:
De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
13 sive in una tribu, sive in terra sua, sive in quocumque loco misericordiæ suæ eas jusserit inveniri.
Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.
14 Ausculta hæc, Job: sta, et considera mirabilia Dei.
Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.
15 Numquid scis quando præceperit Deus pluviis, ut ostenderent lucem nubium ejus?
Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
16 Numquid nosti semitas nubium magnas, et perfectas scientias?
Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?
17 Nonne vestimenta tua calida sunt, cum perflata fuerit terra austro?
Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?
18 Tu forsitan cum eo fabricatus es cælos, qui solidissimi quasi ære fusi sunt.
Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?
19 Ostende nobis quid dicamus illi: nos quippe involvimur tenebris.
Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
20 Quis narrabit ei quæ loquor? etiam si locutus fuerit homo, devorabitur.
Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?
21 At nunc non vident lucem: subito aër cogetur in nubes, et ventus transiens fugabit eas.
Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.
22 Ab aquilone aurum venit, et ad Deum formidolosa laudatio.
I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
23 Digne eum invenire non possumus: magnus fortitudine, et judicio, et justitia: et enarrari non potest.
den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
24 Ideo timebunt eum viri, et non audebunt contemplari omnes qui sibi videntur esse sapientes.
Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.
