Job 17
1 Spiritus meus attenuabitur; dies mei breviabuntur: et solum mihi superest sepulchrum.
Min ande är svag, och mine dagar äro afkortade, och grafven är för handene.
2 Non peccavi, et in amaritudinibus moratur oculus meus.
Ingen är bedragen af mig; likväl måste mitt öga derföre blifva i bedröfvelse.
3 Libera me, Domine, et pone me juxta te, et cujusvis manus pugnet contra me.
Om du än ville hafva borgen af mig; ho ville lofva för mig?
4 Cor eorum longe fecisti a disciplina: propterea non exaltabuntur.
Förstånd hafver du för deras hjerta fördolt; derföre skall du icke upphöja dem.
5 Prædam pollicetur sociis, et oculi filiorum ejus deficient.
Han rosar fast bytet för sinom vännom; men hans barnas ögon skola försmäkta.
6 Posuit me quasi in proverbium vulgi, et exemplum sum coram eis.
Han hafver satt mig till ett ordspråk ibland folk, och jag måste vara ett under ibland dem.
7 Caligavit ab indignatione oculus meus, et membra mea quasi in nihilum redacta sunt.
Mitt ansigte är mörkt vordet för sorgs skull, och all min ledamot äro såsom en skugge.
8 Stupebunt justi super hoc, et innocens contra hypocritam suscitabitur.
Öfver detta varda de rättfärdige häpne, och de oskyldige varda sättande sig emot skrymtarena.
9 Et tenebit justus viam suam, et mundis manibus addet fortitudinem.
Den rättfärdige varder behållandes sin väg, och den som rena händer hafver, varder stark blifvandes.
10 Igitur omnes vos convertimini, et venite, et non inveniam in vobis ullum sapientem.
Nu väl, vänder eder alle hit, och kommer; jag varder dock icke finnandes någon visan ibland eder.
11 Dies mei transierunt; cogitationes meæ dissipatæ sunt, torquentes cor meum.
Mine dagar äro förgångne; min anslag äro förskingrade, som mitt hjerta besatt hafva;
12 Noctem verterunt in diem, et rursum post tenebras spero lucem.
Och hafva gjort dag af nattene, och af dagenom natt.
Om än jag fast länge bidde, så är dock helvetet mitt hus, och min säng är i mörkrena uppgjord. (Sheol h7585)
14 Putredini dixi: Pater meus es; Mater mea, et soror mea, vermibus.
Förgängelsen kallade jag min fader, och matkarna mina moder, och mina syster.
15 Ubi est ergo nunc præstolatio mea? et patientiam meam quis considerat?
Efter hvad skall jag bida? Och ho aktar mitt hopp?
