Job 11
1 Respondens autem Sophar Naamathites, dixit:
Då svarade Zophar af Naema, och sade:
2 Numquid qui multa loquitur, non et audiet? aut vir verbosus justificabitur?
När en hafver länge talat, måste han ock icke höra? Eller skall en sqvallrare alltid hafva rätt?
3 Tibi soli tacebunt homines? et cum ceteros irriseris, a nullo confutaberis?
Måste man tiga för dig allena, att du försmäder, och ingen skall genhöfta dig?
4 Dixisti enim: Purus est sermo meus, et mundus sum in conspectu tuo.
Du säger: Min lärdom är ren, och klar är jag för din ögon.
5 Atque utinam Deus loqueretur tecum, et aperiret labia sua tibi,
Ack! att Gud talade med dig, och uppläte sina läppar;
6 ut ostenderet tibi secreta sapientiæ, et quod multiplex esset lex ejus: et intelligeres quod multo minora exigaris ab eo quam meretur iniquitas tua!
Och tedde dig hvad han ännu hemliga vet; ty han hade ännu väl mer med dig; på det att du måtte veta, att han icke tänker på alla dina synder.
7 Forsitan vestigia Dei comprehendes, et usque ad perfectum Omnipotentem reperies?
Menar du, att du vetst så mycket som Gud vet; och vill alltså fullkomliga råkat, såsom den Allsmägtige?
Han är högre än himmelen, hvad vill du göra? djupare än helvetet, huru kan du kännan? (Sheol h7585)
9 Longior terra mensura ejus, et latior mari.
Längre än jorden, och bredare än hafvet.
10 Si subverterit omnia, vel in unum coarctaverit, quis contradicet ei?
Om han all ting omvände eller fördolde, eller kastade dem i en hop, ho vill förmena honom det?
11 Ipse enim novit hominum vanitatem; et videns iniquitatem, nonne considerat?
Han känner de fåfängeliga män, och ser odygdena, och skulle han icke förståt?
12 Vir vanus in superbiam erigitur, et tamquam pullum onagri se liberum natum putat.
En fåfängelig man högmodas, och en född menniska vill vara såsom en ung vildåsne.
13 Tu autem firmasti cor tuum, et expandisti ad eum manus tuas.
Hade du ställt ditt hjerta ( till Gud ), och uppräckt dina händer till honom;
14 Si iniquitatem quæ est in manu tua abstuleris a te, et non manserit in tabernaculo tuo injustitia,
Hade du långt ifrå dig bortkastat missgerningena, som är i din hand, att ingen orätt hade bott i dine hyddo;
15 tunc levare poteris faciem tuam absque macula; et eris stabilis, et non timebis.
Så måtte du upplyft ditt ansigte utan last, och vorde fast ståndandes, och intet fruktandes.
16 Miseriæ quoque oblivisceris, et quasi aquarum quæ præterierunt recordaberis.
Så vorde du ock förgätandes uselhetena, och såsom det vattnet, som framlupet är, komme du det icke ihåg;
17 Et quasi meridianus fulgor consurget tibi ad vesperam; et cum te consumptum putaveris, orieris ut lucifer.
Och din lifstid vorde uppgångandes såsom en middag, och vorde skinandes såsom en morgon.
18 Et habebis fiduciam, proposita tibi spe: et defossus securus dormies.
Och du måtte förtrösta dig, att hopp vore på färde; och vorde med rolighet kommandes i grafvena.
19 Requiesces, et non erit qui te exterreat; et deprecabuntur faciem tuam plurimi.
Och du skulle lägga dig, och ingen skulle rädda dig; och månge skulle knekta dig.
20 Oculi autem impiorum deficient, et effugium peribit ab eis: et spes illorum abominatio animæ.
Men de ogudaktigas ögon skola försmäkta, och skola icke undkomma kunna; ty deras hopp skall fela deras själ.
