Genesis 18
1 Apparuit autem ei Dominus in convalle Mambre sedenti in ostio tabernaculi sui in ipso fervore diei.
Och Herren syntes honom i dem lundenom Mamre, der han satt vid sins tjälls dörr, då hetast var på dagenom.
2 Cumque elevasset oculos, apparuerunt ei tres viri stantes prope eum: quos cum vidisset, cucurrit in occursum eorum de ostio tabernaculi, et adoravit in terram.
Och som han upplyfte sin ögon och såg, då stodo tre män för honom. Och då han såg dem, lopp han emot dem ifrå sins tjälls dörr, och bugade sig ned på jordene.
3 Et dixit: Domine, si inveni gratiam in oculis tuis, ne transeas servum tuum:
Och sade: Herre, hafver jag funnit nåd för din ögon, så gack icke fram om din tjenare.
4 sed afferam pauxillum aquæ, et lavate pedes vestros, et requiescite sub arbore.
Man vill hemta eder litet af vatten och två edra fötter, och hviler eder under trät.
5 Ponamque buccellam panis, et confortate cor vestrum: postea transibitis: idcirco enim declinastis ad servum vestrum. Qui dixerunt: Fac ut locutus es.
Och jag vill lägga för eder ett stycke bröd, att I vederqvecken edor hjerta; sedan gån I då fram bätter, förty derföre ären I komne till edar tjenare. De sade: Gör som du hafver sagt.
6 Festinavit Abraham in tabernaculum ad Saram, dixitque ei: Accelera, tria sata similæ commisce, et fac subcinericios panes.
Abraham skyndade sig in i tjället till Sara, och sade henne: Skynda dig, och blanda tre mått semlomjöl, och baka kakor.
7 Ipse vero ad armentum cucurrit, et tulit inde vitulum tenerrimum et optimum, deditque puero: qui festinavit et coxit illum.
Men han lopp bort till boskapen, och tog en god späd kalf, och fick drängenom; han skyndade sig, och tillredde det.
8 Tulit quoque butyrum et lac, et vitulum quem coxerat, et posuit coram eis: ipse vero stabat juxta eos sub arbore.
Och han tog fram smör och mjölk, och af kalfvenom, som han tillredt hade, och satte för dem; och gick fram för dem under trät, och de åto.
9 Cumque comedissent, dixerunt ad eum: Ubi est Sara uxor tua? Ille respondit: Ecce in tabernaculo est.
Då sade de till honom: Hvar är din hustru Sara? Han svarade: Derinne i tjället.
10 Cui dixit: Revertens veniam ad te tempore isto, vita comite, et habebit filium Sara uxor tua. Quo audito, Sara risit post ostium tabernaculi.
Han sade: När jag igenkommer till dig, om man lefver, si, så skall Sara din hustru hafva en son. Detta hörde Sara, der hon stod bak tjälldörrena.
11 Erant autem ambo senes, provectæque ætatis, et desierant Saræ fieri muliebria.
Och de voro, både Abraham och Sara, gamle och väl till ålders komne, så att Sara nu icke mer hade som qvinnor pläga hafva.
12 Quæ risit occulte dicens: Postquam consenui, et dominus meus vetulus est, voluptati operam dabo?
Derföre log hon vid sig sjelf, och sade: Nu jag gammal är, och min herre desslikes ålderstigen, skall jag ännu gifva mig till lusta?
13 Dixit autem Dominus ad Abraham: Quare risit Sara, dicens: Num vere paritura sum anus?
Då sade Herren till Abraham: Hvi log Sara, sägandes: Menar du, att det kan vara, att jag ännu föda skall, så gammal som jag är?
14 Numquid Deo quidquam est difficile? juxta condictum revertar ad te hoc eodem tempore, vita comite, et habebit Sara filium.
Mån Herranom något vara omöjeligit? I sinom tid vill jag komma till dig igen, om man lefver, och då skall Sara hafva en son.
15 Negavit Sara, dicens: Non risi, timore perterrita. Dominus autem: Non est, inquit, ita: sed risisti.
Då nekade Sara, och sade: Jag log intet, och vardt förfärad. Men han sade: Det är icke så, du logst.
16 Cum ergo surrexissent inde viri, direxerunt oculos contra Sodomam: et Abraham simul gradiebatur, deducens eos.
Då stodo männerne upp dädan, och vände sig åt Sodom, och Abraham följde dem och ledsagade dem.
17 Dixitque Dominus: Num celare potero Abraham quæ gesturus sum:
Och Herren sade: Huru kan jag dölja för Abraham det jag gör?
18 cum futurus sit in gentem magnam, ac robustissimam, et benedicendæ sint in illo omnes nationes terræ?
Efter han skall varda till ett stort och mägtigt folk, och all folk på jordene skola varda välsignade i honom.
19 Scio enim quod præcepturus sit filiis suis, et domui suæ post se ut custodiant viam Domini, et faciant judicium et justitiam: ut adducat Dominus propter Abraham omnia quæ locutus est ad eum.
Ty jag vet, att han befaller sinom barnom, och sino huse efter sig, att de skola hålla Herrans vägar, och göra hvad rätt och godt är, på det att Herren skall låta komma öfver Abraham allt det han honom lofvat hafver.
20 Dixit itaque Dominus: Clamor Sodomorum et Gomorrhæ multiplicatus est, et peccatum eorum aggravatum est nimis.
Och Herren sade: I Sodom och Gomorra är ett rop, det är stort, och deras synder äro ganska svåra.
21 Descendam, et videbo utrum clamorem qui venit ad me, opere compleverint; an non est ita, ut sciam.
Derföre skall jag fara ned och se till, om de allt gjort hafva efter ropet, som för mig kommet är; eller om det icke så är, att jag må vetat.
22 Converteruntque se inde, et abierunt Sodomam: Abraham vero adhuc stabat coram Domino.
Och männerne vände sitt ansigte, och gingo åt Sodom. Men Abraham vardt ståndandes för Herranom.
23 Et appropinquans ait: Numquid perdes justum cum impio?
Och trädde fram till honom, och sade: Vill du då förgöra den rättfärdiga med den ogudaktiga?
24 si fuerint quinquaginta justi in civitate, peribunt simul? et non parces loco illi propter quinquaginta justos, si fuerint in eo?
Kunde hända, att i stadenom voro femtio rättfärdige, ville du dem förgöra, och icke skona de rummena för femtio rättfärdigas skull, som derinne voro?
25 Absit a te ut rem hanc facias, et occidas justum cum impio, fiatque justus sicut impius, non est hoc tuum: qui judicas omnem terram, nequaquam facies judicium hoc.
Bort det ifrå dig, att du det göra skulle, och döda den rättfärdiga med den ogudaktiga, och att dem rättfärdiga skulle gå lika som de ogudaktiga; bort det ifrå dig, som alla verldenes domare äst, sådana straff låter du icke gå.
26 Dixitque Dominus ad eum: Si invenero Sodomis quinquaginta justos in medio civitatis, dimittam omni loco propter eos.
Herren sade: Finner jag femtio rättfärdiga i Sodoms stad, så vill jag skona allestäds i all rum för deras skull.
27 Respondensque Abraham, ait: Quia semel cœpi, loquar ad Dominum meum, cum sim pulvis et cinis.
Abraham svarade och sade: Ack si, jag hafver tagit mig före att tala med Herranom, ändock jag är stoft och aska.
28 Quid si minus quinquaginta justis quinque fuerint? delebis, propter quadraginta quinque, universam urbem? Et ait: Non delebo, si invenero ibi quadraginta quinque.
Om der voro fem mindre än femtio rättfärdige inne, ville du då förgöra hela staden för de fems skull? Han sade: Finner jag derinne fem och fyratio, så vill jag icke förgöra dem.
29 Rursumque locutus est ad eum: Sin autem quadraginta ibi inventi fuerint, quid facies? Ait: Non percutiam propter quadraginta.
Och han talade ändå ytterligare till honom, och sade: Måtte hända, att man finner der fyratio inne. Och han sade: Jag vill intet göra dem för de fyratio skull.
30 Ne quæso, inquit, indigneris, Domine, si loquar: quid si ibi inventi fuerint triginta? Respondit: Non faciam, si invenero ibi triginta.
Och Abraham sade: Herre, tag icke till misstycke, om jag ännu talar något: Måtte hända, att man finner der tretio inne. Han svarade: Finner jag der tretio inne, så vill jag intet göra dem.
31 Quia semel, ait, cœpi loquar ad Dominum meum: quid si ibi inventi fuerint viginti? Ait: Non interficiam propter viginti.
Och han sade: Ack si, jag hafver tagit mig före att tala med min Herra: Måtte hända, att man finner tjugu derinne. Han svarade: Jag vill icke förgöra dem för de tjugu skull.
32 Obsecro, inquit, ne irascaris, Domine, si loquar adhuc semel: quid si inventi fuerint ibi decem? Et dixit: Non delebo propter decem.
Och han sade: Tag icke till misstycke, Herre, om jag talar än en tid: Måtte hända, att man finner tio derinne. Han sade: Jag vill icke förgöra dem för de tio skull.
33 Abiitque Dominus, postquam cessavit loqui ad Abraham: et ille reversus est in locum suum.
Och Herren gick bort, sedan han hade uttalat med Abraham; och Abraham vände om och gick hem till sitt igen.
