Psalmorum 137

1 Psalmus David, Hieremiæ. Super flumina Babylonis, illic sedimus et flevimus: cum recordaremur Sion:

Vid de älfver i Babel såte vi och grete, då vi på Zion tänkte.

2 In salicibus in medio eius, suspendimus organa nostra.

Våra harpor hängde vi på pilträ, som der äro.

3 Quia illic interrogaverunt nos, qui captivos duxerunt nos, verba cantionum: Et qui abduxerunt nos: Hymnum cantate nobis de canticis Sion.

Ty der bådo de oss sjunga, som oss fångna höllo, och i vår gråt glade vara: Sjunger oss ena af Zions Visor.

4 Quomodo cantabimus canticum Domini in terra aliena?

Huru skulle vi sjunga Herrans viso i främmande land?

5 Si oblitus fuero tui Ierusalem, oblivioni detur dextera mea.

Om jag förgäter dig, Jerusalem, så varde min högra hand förgäten.

6 Adhæreat lingua mea faucibus meis, si non meminero tui: Si non proposuero Ierusalem, in principio lætitiæ meæ.

Min tunga låde vid min gom, om jag icke tänker uppå dig; om jag icke låter Jerusalem min högsta glädje vara.

7 Memor esto Domine filiorum Edom, in die Ierusalem: Qui dicunt: Exinanite, exinanite usque ad fundamentum in ea.

Herre, mins uppå Edoms barn, på Jerusalems dag; de der säga: Slår ned, slår ned i grund.

8 Filia Babylonis misera: beatus, qui retribuet tibi retributionem tuam, quam retribuisti nobis.

Du förstörda dotter Babel, säll är den dig vedergäller, såsom du oss gjort hafver.

9 Beatus, qui tenebit, et allidet parvulos tuos ad petram.

Säll är den, som dina unga barn tager, och slår dem emot stenen.